BOXNING, KULTUR OCH NATUR

6 Feb

Just nu pågår en utställning på Världskulturmuseet om indiska boxartjejer. Jag har inte sett den, så jag har ingen aning om ifall den är bra. Men det är ett intressant ämne, väl värt att ta upp för ett Världskulturmuseet som har förstått att kultur inte är något statiskt, utan att vi skapar den med vår aktiva rörelse varje dag.

Den som har någon inblick i kampsportsvärlden i Sverige, vet att av någon anledning är damboxning kontroversiellt också hos oss. Konservativa gamla gubbar tillåts sitta och bromsa, till exempel motsätta sig kvinnoturneringar, med motiveringar som ”kvinnor ska inte slåss”. Plötsligt har det som man dittills varit så noga med att påpeka är en sport, blivit ”slagsmål”. Dessa gubbar ser sin egen ”manlighet” inte som en naturlig sak, utan i proportion till andras ”kvinnlighet”.

På den indiska landsbygden tar en flicka som börjar boxas ett betydligt större steg bort från de traditionella förväntningarna, och omgivningen står oförstående. Tills framgångarna börjar komma, slag i slag. Och dessa indiska damboxare, som kommer från fattiga förhållanden, har verkligen blivit framgångsrika. Boxningen har på ett oväntat sätt vunnit social respekt åt dem, tillsammans med växande självförtroende.

Dessutom är det bra att Världskulturmuseet inser att sport är lika mycket kultur som andra mänskliga uttrycksformer. Visst kan man vara gubben på tvären och tycka att det är typiskt att det är just boxningen som får en utställning. Kulturmänniskor är ju svaga för just denna sport, och så fotboll kanske. Visst hade det varit mer oväntat med en utställning om stcc eller hästhoppning. Rent privat är jag just en sån klyschig kulturtyp, jag tycker fotboll och kampsporter är överlägset roligast att titta på.  Och för att försvara museet så är det nog just den socialt förändrande kraften hos den indiska damboxningen som intresserat dem.

Hursomhelst, det var egentligen inte utställningen jag tänkte göra reklam för. Utan att det blir landskamp mellan Sverige och Indien i damboxning den 31a mars! På museet. Så är ni i Göteborgstrakten då så passa på att se landkampen. Både de svenska boxningstjejerna och de indiska är i världsklass. Och det är nog en alldeles speciell känsla med en boxningslandskamp på ett museum, det blir två sorters publik som sällan möts annars.

Om ni sen vill ägna er åt en garanterat intellektuell aktivitet, så kan jag rekommendera Åbo Akademis Finlandssvenska kulturseminarie, 19 – 20 mars, i anslutning till Mariehamns litteraturdagar, 20 – 22a mars. Det hela äger rum i Mariehamn på Åland, så det kan bli ett trevligt tillfälle att se ön.

Seminariet har olika teman varje år, och en blandning av författare och akademiker pratar kring temat utifrån sin verksamhet. Förra året, när temat var Världsbilder, deltog jag som en av författarna. En annan var en poeten Peter Mickwitz.

Den tredje var författaren Henrik Jansson, som skrivit en bok om sin ungdomstid som kommunist under sjuttiotalet. Och framförallt om hur skuldbelagt det engagemanget var, och hur huvudpersonen hela tiden förhållit sig till det, först genom förnekelse och sen genom att hitta tillbaka till de positiva sidorna i det i en ny tid. För den som är intresserad heter boken Protokollsutdrag från subversiva möten, och är bara en i Janssons omfattande författarskap.

Jag hade inte bara glädje av att medverka vid seminariet för att mitt föredrag skaffade mig ett par intervjuer i finlandssvenska tidningar, eller för att jag träffade finlandssvenska författare och intellektuella. Framförallt var seminariet i sig roligt och diskussionen väldigt intressant.

Årets tema är ett helt annat, nämligen Naturen i Kulturen. Så om du är intresserad av miljöfrågorna, eller hur naturen skildras i nutida kultur, då kan jag verkligen rekommendera en resa till Mariehamn!

Själv kommer jag mig nog inte för att gå på så mycket under våren. Man isolerar sig så när man pluggar. Men Textmässan i Stockholm den 25e april kommer jag nog att ta mig i kragen och gå på. Det är en bokmässa för Sveriges mindre, men mer intressanta, förlag. Jag är inte den som på något sätt tar ställning för mindre företag mot större, företag är företag och de mindre är oftast de värsta. Men när det gäller förlagsbranchen får man nog ändå konstatera att det är småförlagen som gör att den samtida svenska litteraturen inte är stendöd. Det är ockå ofta de som kommer med översättningar och nyöversättningar av rolig litteratur från andra länder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: