TABULA RASA

21 Dec

Ett år som varit mycket långt och händelserikt, både för min personliga del och i omvärlden, börjar nu definitivt lida mot sitt slut. Idag har jag och sambon firat Midvinter, årets mörkaste dag, med glögg och presenter.

Årsskiftet känns tragiskt när man tänker på alla som blivit varslade strax innan julen och nu måste gå in i nästa år utan arbete. Särskilt tungt för familjer med barn.

Själv ska jag göra ett helt frivilligt uppbrott från arbetet. Kanske ironiskt med tanke på alla varsel. Men jag ska äntligen, äntligen, komma till skott och påbörja en ordentlig utbildning. Och det tror jag är ett inte helt oklokt sätt, för den som har möjlighet, att tillbringa lågkonjunkturen.

Efter årsskiftet ska jag ägna tre och en halv dag till åt hårt kroppsarbete. Sen är det adjö till att gå upp i svinottan, och lägga sig med värkande ryggrad och fötter. Jag kommer inte att sakna det.

Jag har haft problem med skulder och en allmänt oordnad situation som gjort att jag inte satt igång att studera tidigare. Men sen gav jag ut en bok, och det löste många ekonomiska knutar. Jag minns att jag sa till mina vänner för några år sedan ”Jag måste göra något radikalt för att få in pengar”. De såg lite halvt oroligt, lite halvt skeptiskt på mig. Och jag visste ju inte själv ännu vad detta radikala skulle bestå i. Men det blev att skriva en bok. Inte just för att tjäna pengar, det blev bara en av så många positiva bieffekter av att aktivt ingripa i sitt eget liv. Jag är väldigt nöjd med att ha spenderat min ungdom i den autonoma rörelsen, för jag lärde mig mycket där. Inte minst att våga ta egna initiativ.

Det är sant att jag har studerat i omgångar förut. På nittiotalet läste jag på komvux för att få gymnasiekompetens. Jag hade tidigare hoppat av gymnasiet, men några års ströjobb hade återuppväckt studielusten. Under lågkonjunktur var det ett bra alternativ till osäkert tillfällighetsarbetande.

Jag minns mina komvuxår som roliga. Det var alla möjliga människor med olika erfarenheter som möttes där. Debattens vågor gick höga i klassrummen, ibland kunde man få alla emot sig. Men stämningen var generös och öppen. Man fick tycka och vara olika och vi gladdes alla åt att lära oss nya saker.

Jag gjorde arbeten om en massa saker som jag varit nyfiken på att fördjupa mig i; radikalitet i Italien på 60 och 70-talen, revolutionen i Iran, marxismen, snapphanarna, new age som uttryck för ett postmodernt nyliberalt samhälle och mycket annat. ”Här kommer Salka med nådiga luntan” som min samhällskunskapslärare sa när jag kom med ett arbete, som vanligt mer omfattande än vad som egentligen var tillåtet. Det var också på komvux jag skrev första kapitlet till det som senare skulle bli Deltagänget. Kapitlet om Götgatsbacken. Uppsatsämnet var ”så rädd har jag aldrig varit förut”.

Strax efter milleniumskiftet gick jag dessutom ett år på universitet. Det gjorde jag tyvärr planlöst, för att att jag inte hade något bättre för mig. Kurserna sökte jag efter vad som kunde vara kul.

Jag gick två terminer geografi. Det var en blandad upplevelse. Att lära sig helt nya saker och termer var spännande. Plötsligt kunde jag se spåren av istiden i den omgivande naturen. Jag kunnde slänga mig med nya märkliga ord och termer. Som ”soliflukation”, ”den svekofeniska ortogenensen”, ”det prekambriska peneplanet” för att bara nämna några.

De andra studenterna hade jag däremot svårt att finna gemenskap med. Denna grupp studerande var mycket mer homogen än på komvux, och alla verkade väldigt konkurensinriktade. När resultaten på tentorna sattes upp på väggen stod de genast och avkodade alla andras identiteter för att kunna jämföra sig med varandra. För mig räckte det bra att veta mitt eget resultat, men det verkade som en udda inställning där.

När vi hade utvecklingsgeografi, ett annat ord för teorier kring imperialismen, fick jag hela klassen emot mig i den obligatoriska diskussionen. Fair enough. Men när det sen visade sig att jag hade klassens bästa resultat i den hemtentamen, detta var ju trots allt ett ämne jag var insatt i från början, då vände attityderna helt. Plötsligt kom flera personer som tyckt att jag var en idiot i klassrumsdiskussionen fram och sa att jag hade haft så intressanta synpunkter och att de tyckte jag hade rätt. Det var en märklig upplevelse att betygen kunde avgöra vilken åsikt som var rätt.

En annan sak jag minns starkt från den kursen var när vi åkte på exkursion till olika geografiskt intressanta platser i Göteborg. Det var kul tills det visade sig att min gamla hemförort Tynnered valts ut som ett studieexempel på miljonprogrammet. Det var en obehaglig känsla att sitta där i bussen medan läraren talade om miljonprogrammet och höra studiekamraterna sucka och oja sig över vilken hemsk miljö Tynnered var. ”Jag har bott här!” ville jag skrika ut, men höll käft. Tills någon beklagade sig över området direkt till mig och jag sa som det var. Då blev de generade och började svamla om att det ju ändå var fint med mycket grönområden och nära till havet. Jag hatade Tynnered när jag bodde där och tyckte att det var en hemsk miljö. Men nu kokade det i mig när dessa ”utbölingar” satt och ”snackade skit” om ett område som plötsligt kändes som MITT. En skamblandad stolthet. Detta har format mig. Detta har lärt mig saker om världen. Saker ni inte vet. Det värsta var att sen skulle vi fika på ett konditori på Frölunda Torg. Jag satt där och ville sjunka genom jorden. Fast jag inte kände en käft av konditoriets kunder önskade jag att jag haft en stor skylt som sa något i stil med ”Jag är inte med de här turisterna. Jag kommer härifrån. Snälla förlåt mig att jag sitter här med studenterna.” Efter det där året kände jag att universitetsvärlden nog inte var för mig.

Men nu är jag ändå tillbaka igen. Efter att ha arbetat i över fem år sen mitt förra besök i universitetsvärlden. Och nu är jag tillbaka med en plan. Jag ska bli bibliotikarie. Men först måste jag ha 60 sammanhållna universitetspoäng i ett ämne. Och det blir litteraturvetenskap. Med början nu i vår. Det känns lite spännande, lite skrämmande, en smula underligt efter att ha kommit in mer fast i arbetslivet, men framförallt känns det väldigt bra.

Jag stoppar undan mina fördomar om litteraturstudenter som svartklädda 20-åringar som vill skriva en bok men inte vågar för att de jämför sig själva med någon litterär ikon och naturligtvis förlorar på att göra den jämförelsen. Jag viftar undan min egen rädsla för att jag inte är litterärt allmänbildad innan kursen. Jag struntar högaktningsfullt i alla som säger att biblotikarieyrket inte har någon framtid. Tabula rasa! Ibland måste man kasta sig in i nya och helt okända saker. Om inte annat är det en bra medicin mot bitterhet.

Nu slutar jag detta med låten Ace of spades. Den tycker jag passar bra. Och med att önska alla andra lycka till som med eller mot sin vilja står inför förändringar i livet detta årsskifte.

2 svar to “TABULA RASA”

  1. mattis januari 17, 2009 den 5:07 e m #

    Haha, bibliotikarie. Det är alltså fler än jag som muttrande drömt sej bort från kroppsarbete och allmänt jävelskap på jobbet för detta glamourösa yrke. Detta måste vara det ultimata kallet för en sann revolutionär…
    Hoppas det går vägen.

  2. salkavalka januari 17, 2009 den 6:40 e m #

    Tack min vän!
    Jo, så på måndag börjar det. Istället för hårt fysiskt arbete väntar en månads drillning i medeltida versmått och antik litteratur. Det känns skumt.
    Jag märker redan att jag nu dessutom hinner träna, och inte behöver äta så mycket (växttekniker är jämt hungriga ;)). Så det är en hälsokur på alla sätt att sluta jobba.
    Dessutom, vem har inte Rupert Giles i Buffy the vampireslayer som förebild?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: