EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.

3 svar to “EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD”

  1. Daniel december 19, 2008 den 12:31 e m #

    ”En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet.”

    Som i Ali g In da House:

    ”I put it to you that you are the worst possible candidate to ever be put forward by your miserable party”

    ”Well I put it to you… That you sucked off a horse!”

    ”I did not… Suck off a horse…”

  2. Erik Svensson juni 17, 2009 den 10:36 e m #

    Jag tycker att ”Amalthea-diskussionen” är oerhört viktig och det är bra att minnet uppmärksammas. Jag har inte så mycket kritik mot innehållet i din text förutom detta:

    ”Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.”

    Min kommentar:

    Du överskattar grovt den autonoma rörelsens betydelse och inflytande, såväl i samhället som bland övriga vänstern, inklusive mig själv. Jag och många andra inom den mer ”traditionella” (om uttrycket tillåts) vänstern ser med stor (och befogad!) misstänksamhet på er inom den autonoma vänstern och erat förakt för vanligt folkrörelsearbete. Jag var själv aktiv i bl. a. Fältbiologerna och Afrikagrupperna under 1980-talet, och personligen menar jag att vi åstadkom ofantligt mycket mer än ni autonoma gjorde under 1990-talet. Det fanns en stark folklig miljörörelse, vars arbete vi idag ser frukterna av och anti-apartheidrörelsen bidrog till demokratins genombrott i bl. a. Sydafrika. Det var inte så dåligt, även om mer kunde ha åstadkommit.

    Men vad har ni autonoma åstadkommit? Inte har ni stoppat nazismen eller fascismen, och i erat extrema fokus på symptom (nynazistiska små sekter) istället för det ekonomiska systemet (kapitalismen) så silar ni mygg och sväljer kameler. Ni kommer aldrig att bli den breda folkliga rörelse som måste utgöra grunden i varje seriöst samhällsomdanande vänster som vill lämna ett avtryck. Tro mig.

  3. salkavalka juni 18, 2009 den 1:02 e m #

    Tack för dina synpunkter Erik. Nu vet jag i och för sig inte om jag ”överskattat” den autonoma vänstern så som du verkar uppfatta det. Det jag skriver i citatet ovan är att jag ser dess uppdykande i Sverige på 90-talet som ”ett tidigt tecken” på en kommande utveckling. Jag har i min essä försökt berätta en stor och en liten historia. Den stora om svensk 1900-talshistoria och den lilla om min upplevelse av den autonoma vänstern i Sverige. Detta därför att jag uppfattade redaktörens önskan som att jag skulle utgå från mina personliga erfarenheter och det som drev mig att tex skriva min bok Deltagänget. Naturligtvis finns andra infallsvinklar än min i Amaltheaboken, också sådana jag tror att du skulle uppskatta mer. Jag tar inte ställning i essän till vad som är bra och dåligt i den utveckling jag sett under min livstid (född i december 1973), jag försöker bara beskriva hur jag uppfattat den, så ärligt och analytiskt jag förmår.

    Sen om den autonoma vänstern: för mig står den absolut inte som en lösning på något. Men jag ser den som ett symptom på en massa utvecklingstendenser i tiden som jag tror man måste se. Kompromissen är bruten, och den bröts uppifrån. Nu ser vi effekterna av det brottet även på arbetsmarknaden med en helt ny nivå av öppen klasskonflikt, inte bara i ungdomskulturen som på 90-talet. Om du skulle läsa min essä hoppas jag att du skulle märka att jag även anser fasciströrelsens uppträdande på 90-talets politiska scen vara ”ett tecken” på den brutna klasskompromissen och därmed den nya tid vi sett nu under 00-talet. Och för dem har jag ju noll sympati. Naturligtvis har inte autonoma ”stoppat nazismen eller fascismen”, lika lite som ”den breda folkliga rörelse” du efterlyser har det. Det beror väl ganska mycket på den ”breda vänsterns” svaghet, som jag hoppas du är självkritisk nog att se också har banat väg för den autonoma vågen. Kompromissen var inte populär hos min generation som bara förlorade hela tiden och fick det sämre. Osäkra anställningar, lönedumpning, nedskärningar, förfall och våld. Det var vår verklighet. Därav längtan efter ett helt annat samhälle som pånyttfödde revolutionärt sinnad syndikalism, rådskommunismens idétraditon, importerade den autonoma och autonoma kommunistiska trenden, återuppväckte den anarkistiska ideologin men också pånyttfödde olika fascistiska och nazistiska rörelser och ideologier samt gav en injektion av nytt liv till tex RKU osv. osv. Det var inte brett och folkligt nej. Men ett tecken på en massa saker som vi ännu bara sett början på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: