BAADER-MEINHOF KOMPLEX

25 Okt

Det har nog inte undgått särskilt många av er som läser här att det just nu går något så ovanligt som en spelfilm om Röda Arméfraktionen på bio. Den där organisationen som varit så förbjuden att bara omnämnandet av den i något annat än direkt fördömande ordalag var farligt långt in på 80-talet. Boken RAF:texter var lika obligatorisk i bokhyllan på 90-talet som jag förmodar att Maos lilla röda var på 70-talet. Om man som politisk rörelse hade debatter kring RAF: varför de uppkom, hur fenomenet kunde sättas in i sitt historiska och politiska samanhang, och vilka eventuella slutsatser man kan dra av deras erfarenheter och misstag i nutid, ställdes man genast upp som varnande exempel, bara debatten var förbjuden.

Jag minns detta, och jag minns mytens RAF som vi växte upp med. Händelserna under 70-talet viskades om i smyg bland ungdomen, en diskussion utanför det etablerade samtalet. Ungefär som Onkel Kånkels låtar sjöngs i smyg på skolgårdarna, de vuxna fick inte veta, det var en syndig subkultur för barnen. Jag minns tanken på att ha arbetsgivarorganisationens ordförande i garderoben, jag minns bilderna på TV när de Italienska Röda Brigaderna kidnappat en politiker. Den hemliga rysningen av skräckblandad förtjusning. Dessa grupper som klev in mitt på den politiska scenen rakt från gatunivån och försökte påverka agendan med militant handling. Som politisk rörelse måste man förhålla sig till dem vare sig man gillade det eller inte, arten av deras verksamhet var sådan.

Därför känns det lite märkligt för mig i dag med ett så påtagligt bevis på att tiderna förändrats som filmen Baader-Meinhof komplex. Där regissören, Uli Edel, gör allt det där. Talar om RAF, visar upp skeendet och drar slutsatser om vad som hände och varför. Naturligtvis är det inte någon djupare analys, slutsatserna är väntat pekpinneaktigt fördömande och det tyska samhället vid tiden för historien förblir helt okommenterat. Men i alla fall. Bara att jag kan sitta och se på RAFs våldsamma födelse och första genertionens undergång i Stammheim, som historisk fredagsunderhållning, är märkligt och talande. Nu är perioden av tigande och förnekelse över. Nu ska den officiella historieskrivningen göras.

Och där ingår en mängd standardsanningar, varav den mest irriterande är hur auktoritärt det ska slås fast att RAF-folket tog sina egna liv på Stammheim. Det är naturligtvis mycket möjligt att de gjorde, jag var inte där och kan därför inte påstå att jag vet vad som hände. Men när regissören låter Brigitte Monhaupt tillrättavisa både sitt RAF-kommando och de tittare som tillåter sig att tvivla, genom att konstatera att de tog sina liv, punkt och slut, de var inga offer utan satte sin egen agenda till slutet. Då mår jag faktiskt lite illa. Inte ifrågasätta statens heder och motiv, då är vi inne på förbjudet vatten. Om vi som regissören misstänker hyser någon sorts sympati med dessa ungdomar så erbjuds vi att se på saken som en ”vägran att vara offer”. Bara vi inte ifrågasätter. Men vilket sätt man dör i häktet, genom självmord eller lönnmord, ändrar ju inget i sak. Man är i alla fall, med eller mot sin vilja, offer för repressionen.

Och just oviljan att tänka sig att staten kunnat agera med kontra-terror i denna sak pekar på vad jag tyckte var filmens stora svaghet: avsaknaden av ett sammanhang för händelseutvecklingen. Varför är det självklart att staten agerat oklanderligt och demokratiskt i en ytterst skärpt situation? Samtidigt som det satt så många gamla nazister överallt på höga poster i det tyska samhället. Samtidigt som det var just denna fascistiska kontinuitet och polisiära brutalitet som skapade den oro i den tyska vänstern som fick vissa att dra slutsatsen att andra vägar än våld var stängda, att en väpnad kamp skulle vara nödvändig för att förhindra en upprepning av det fascistiska förflutna i landet.

Om man ser på Italien vid samma tid, så hittar man precis samma politiska tendenser som i Tyskland, bara ännu mer omvälvande. Så hade ju också bägge länderna ett fascistiskt förflutet och en kontinuitet av fascistiskt inflytande. Både i Tyskland och Italien vaknade en autonom social rörelse, men i båda länderna provades också konceptet stadsgerilla.

I det Italienska fallet är etablissemangets engagemang i kontra-terrorism idag ett obestritt och väldokumenterat faktum. Det CIA-finansierade Gladio-nätverket, från början avsett som ett stay-behind-nätverk vid händelse av sovjetisk invasion och befolkat med en massa ex-fascistpotentater, fick i Italien ett eget liv som anti-kommunistisk terrorgrupp. Gladio uppträdde som påstådda vänstergrupper och sprängde bomber bland civila människor, som på tågstationer, infiltrerade vänstergrupper som BR (Röda Brigaderna) och tog livet av diverse motståndare. Ett känt exempel är anarkisten Valpreda i studiecirkeln ”22a mars” som falskeligen anklagades för ett bombdåd som Gladio i själva verket låg bakom. De anarkister som kunde vittna om Valpredas oskuld dog: en råkade ut för en ”bilolycka”, en annan kastades ut genom polishusets fönster. När åklagaren ville göra en opartisk utredning och även utreda de spår som ledde höger ut förklarades han ”inkompetent” och målet flyttades över till en åklagare beredd att ”samarbeta” med Gladio. Men han hade tur. Under dessa år, då den så kallade Spänningens strategi iscensattes högerifrån, dog en mängd domare, åklagare och andra etablerade personer som inte ville samarbeta med, eller riskerade att avslöja, Gladio. De föll ner i hisshackt, dog i trafikolyckor, trillade ner för trappor, ut från fönster och så vidare. Många Gladioaktivister är i livet och har efter det kalla krigets slut vittnat om sin verksamhet.

Varför skulle den tyska staten vara så i grunden annorlunda? Svårt att tro när de bägge post-fascistiska Natoländerna hade samma problem på sin agenda.

Vid sidan av bristen på samhälleligt och politiskt ramverk har filmen andra svagheter, till exempel hur aktivisternas politiska resonemang och strategiska överväganden helt försvinner. Personerna beskrivs som helt styrda av emotioner och varje gång de formulerar politska eller strategiska slutsatser i filmen blir man lika förvånad. Hur den enligt filmen helt maktfixerade lättingen och gangstern Andreas Baader plötsligt tycker att attentatet i Stockholm av RAFs andra generation är korkat och ogenomtänkt. Som han tidigare framställts i filmen blir reaktionen ”va, har han en genomtänkt strategi, och gränser för vad som är bra och dåligt??”. På samma sätt framställs Gudrun Ensslin som en sexuellt överhettad häxa, som sänder Ulrike i döden och är känslomässig psykopat. Detta i kontrast till madonna-figuren Ulrike, som anses kvinnligt känslomässig och vek. Hon luras att delta i gruppen på grund av sin samvetsömhet, men ångrar sig och kan då inte vända tillbaka. Så fort hon grips av polisen börjar hon givetvis gråta, medan det tar tre år av isolering och tortyr innan man får se tuffe Baader darra på läppen. Dessa grovt förenklade personporträtt, som helt saknar komplexitet och där huvudpersonerna är rov för känslolivet men varken förmögna att göra rationellt övervägda val eller därför ta ansvar för konsekvenserna, avpolitiserar effektivt historien.

Polisbrutaliteten och mordet på en demonstrant bildar enda förklarande bakgrund till händelseutvecklingen. Det gör historien obegriplig, som att den lika väl kunde hända när som helst i historien. Befrielserörelsernas framskridande i tredje världen på 70-talet, hoppet det väckte, den globala vänstervågen, den fascistiska kontinuiteten, den fascistiska och/eller aktivt kristna föräldragenerationen, ingen av dessa saker får ta plats i filmen. Poliser och myndigheter framstår som handfallna men resonabla. Tortyren på Stammheim beskrivs dåligt. Jag tyckte att slutscenen i Dancer in the dark är en betydligt obehagligare fängelseskildring, där man verkligen känner slutgiltigheten och hur till och med den musik som hitills har tröstat i en tröstlös tillvaro förstummas: i cellen finns ingen nåd och ingen bakväg ut till livet.

Om jag ändå ska se något positivt med Baader Meinhof komplex, så är det att den faktiskt visas. Förhoppningsvis kan det stimulera till ett större historieintresse, inte minst för vår närhistoria som är otroligt intressant! Det är också kul att se scenerna från RAFs infamösa verksamhet, man känner sig vara där och kan leva sig in i många situationer. Filmen synliggör också hur många kvinnliga militanter RAF hade, det verkar radikalt för 70-talet. Militanta vänstergrupper har ofta många stridbara kvinnor, och det är roligt när detta för en gång skull syns, och man slipper dessa felaktiga och tröttsamma hänvisningar till ”grabbighet”, ”arga unga män”, ”killar som bara vill slåss” och så vidare. För den som kan stå ut med filmens brister och moralistiska pekpinnar är det en rolig actionfilm med gerillakrig mot poliser och borgare. Se den!

Och som vanligt vill jag avsluta med lite passande musik. Så varsågoda njut av DAFs Kinderzimmer.

p.s. läs gärna även Andrea Dorias recension av filmen, där finns också tips på en artikel i tidskriften Kulturkritik, som jag verkligen tyckte var läsvärd. d.s.

2 svar to “BAADER-MEINHOF KOMPLEX”

  1. Madde oktober 30, 2008 den 8:36 f m #

    Har varilt lite misstänksam mot filmen, med all rätt låter det som.

    Själv ska jag just till att börja läsa Ulrike Meinhof – en biografi av Jutta Ditfurth. Såg ett seminarie med Ditfurth på bokmässan, och hon verkade rätt vettig. Hon har gjort ett försök att se bakom myten om Meinhof.

  2. salkavalka oktober 30, 2008 den 5:23 e m #

    Det lät som ett intressant seminarie, blir lite avundsjuk. Jag har inte läst Ditfurths bok, men det har en vän till mig. Han tyckte att den var mycket läsvärd och bra. Och som du säger ska den ha en del nya infalsvinklar på historien om Ulrike Meinhof. Jag skulle gärna läsa den, men får se när man har tid att läsa mer än en bok i taget (läser just nu ”Tortyrens återkomst” av Mattias Gardell). Så när du har läst den, skriv gärna ett omdöme här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: