TILL MINNET AV AMALTHEA

10 Sep

I år är det hundra år sedan tre unga medlemmar ur Ungsocialisterna iscensatte ett sprängdåd mot skeppet Amalthea i Malmö hamn. Ett skepp som tillhörde det brittiska Strikers Federation, som hyrde ut strejkbrytare.

Anton Nilson placerade bomben vid lastluckan. Killarnas avsikt var att skrämma iväg svartfötterna och därmed sätta stopp för en verksamhet som hotade att undergräva den pågående strejken, och på lång sikt hotade arbetarnas organisering som sådan. Avsikten var inte att skada utan att skrämma, och killarna räknade med att strejkbrytargänget skulle ligga och sova betydligt längre ned i båten. Men svartfötterna hade lagt sig att sova just innanför lastluckan, och den natten dog en av dem. Ytterligare 23 kom till skada, varav 7 så allvarligt att de fick föras till sjukhus.

Anton, Alfred och Algot blev snabbt kända som Amaltheamännen. De fördömdes livligt i såväl borgerlig som socialdemokratisk press och dömdes i domstolen till döden respektive livstids straffarbete. De tyngsta konsekvenserna som dådet kunde få hade det fått. Killarna hade dödat en annan person och skulle själva mista sina liv. Anton Nilson berättar såhär om rättegången:

”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså.”

Amaltheamännen, eller killarna som de väl borde kallas, höll samman mentalt trots de tuffa konsekvenserna, därför att de inte såg något alternativ till sin handling. Strejkbrytarna hade packat och åkt dagen efter dådet. Arbetarna hade visat att de menade allvar. Om man inte höll stånd mot strejkbryteriet, hur skulle det då ha gått? En stark solidaritetsrörelse bildade i spåren av händelsen. När trycket från arbetarrörelsen blev tillräckligt starkt, kom samtliga attentatsmän att benådas.

Amaltheasprängningen står symbol i svensk 1900-talshistoria. En symbol för en öppen konflikt ställd på sin spets. Vad har denna händelse att säga oss hundra år senare, om något alls?

Kring det har jag fått den stora äran att fundera i en essä på runt 20000 tecken, som ska komma ut i mitten av december till minne av händelsen. Jag har avsatt en hel del tid till att läsa, skriva och fundera kring detta, och ännu mer lär jag få jobba innan deadline som så sakteliga kryper allt närmare. Min utgångspunkt för essän är att det finns en likhet bortom all olikhet mellan dessa båda tider. De ligger före, respektive efter den klasskompromiss som präglade stora delar av det svenska nittonhundratalet.

I boken, som kommer att ges ut av ABF, lär ett flertal olika perspektiv rymmas. Detta gissar jag utifrån listan på övriga skribenter i boken: Olle Sahlström, Kajsa Ekis Ekman, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Rakel Chukri, Roger Johansson och Lars Berggren.

Annonser

Ett svar to “TILL MINNET AV AMALTHEA”

  1. Hannah september 18, 2008 den 8:35 f m #

    Mary Andersson har skrivit en bra bok, ”Maria och Amalthea”, som skildrar livet i Malmö runt tiden för Amaltheasprängningen. Hur illa arbetarna och trasproletäriatet faktiskt hade det – svält, spädbarnsdöd, sjukdomar och misär. Allt i ett kvinnoperspektiv dessutom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: