DEN ENDE OCH HANS EGENDOM

14 Jun

Ibland känner jag mig helt vilse i dom diskussioner som pågår idag. När jag funderade lite närmare på varför insåg jag att det har med hela världsbilden att göra. Individen har blivit alltings mått. Individens lycka, individens frihet, individens framgång, individens uttryck.

Varför skulle man invända mot det? Det borde ju vara utmärkt att individerna nu kan spränga gruppens bojor och gå sin egen väg. Och till en viss gräns är jag beredd att hålla med. Det är bra att barn inte är föräldrars egendom, att den enskildes sexualitet inte är släktens eller statens sak, att kvinnor har en egen ekonomi och så vidare. Men när jag tänker djupare på saken inser jag att jag inte är någon liberal på det sätt som dagens debatt utgår ifrån.

Den första nivån av kritik är rätt självklar. Individer är inte materia som flyter omkring i ett tomrum. Om man bara ska se till individen och dess frihet, och därför alltid måste undvika att sätta in individen i ett strukturellt sammanhang med andra individer, blir resultatet förvirring. För om alltså den ena individens väg till det absoluta goda: Individuell Lycka, Framgång, Kreativitet är en väg som går över andra individer. Om dessa andra individers kreativitet perverteras till en handelsvara, om dom måste sälja sin tid, frihet och lycka. Då får man alltså inte se eller ifrågasätta detta, för då står man och hotar med onda strukturer igen. Strukturer i vilka även individen, den Absolute, måste erkänna och ta hänsyn till att han står i relation till andra människor.

På en annan, mer existentiell nivå, tycker i alla fall jag att dom extrema liberalistiska argumenten blir svårsmälta. Jag var i en diskussion om självmord häromdagen, och därför väljer jag det som exempel. Är det som liberalerna hävdar, varje individ äger sitt eget liv och har också rätt att ända det när hon behagar? Och för tydlighetens skull, jag pratar inte juridik här, självklart har detta inte med lag och straff att göra.

Jag kan inte tycka det. Mitt liv är inte bara mitt, och ska inte heller vara det. Vi ingår i världen och våra liv tillhör faktiskt också dom människor som älskar oss. Vi är beroende av varandra och kan inte bete oss precis hur vi vill och sen hävda att det är vår rätt som individer. Så länge jag riskerar att skada mina människor genom att ta livet av mig kan jag inte komma och prata om att det är någon sorts rättighet.

Sen är jag medveten om att i verkligheten ser det annorlunda ut. Verklighetens självmord är sällan dom övervägda fria beslut som dom framstår i liberalens teoribok. Snarare ligger oftast svår psykisk eller ibland fysisk sjukdom, missbruk och ensamhet bakom.

Den enda gång jag på allvar skulle överväga att ta mitt liv vore i den teoretiska situationen att allt mänskligt liv på jorden hade utplånats och jag vore ensam kvar. För utan andra människor skulle livet sakna mening. Vem vill, eller kan, vara en individ utan andra människor? Faktum är att vi blir och utvecklas som individer just genom kollektivet av människor vi ingår i.

Ett bra och fungerande kollektiv fungerar genom att individerna får utvecklas och bidra genom sin individalitet. Ett dåligt kollektiv dikteras uppifrån och upphäver individen. Dynmiken mellan individer och mellan grupper skapar utveckling. Men varför rycka loss individen och resonera som om bara hon finns?

Dom som faktiskt tar livet av sig har ofta hamnat i just denna förfärliga ensamhet och avsaknad av människor som gör att man i praktken kan se självmord som ett rationellt val för en fri och oberoende individ. Och är inte, frågar jag, detta tillstånd i själva verket något fruktansvärt, som vi som kollektiv har ansvar för att ingen hamnar i?

Annonser

2 svar to “DEN ENDE OCH HANS EGENDOM”

  1. iammany juni 20, 2008 den 9:55 f m #

    Utan andra människor saknar livet mening… ja, det kan jag nog i princip hålla med om, men innebär inte det här också att andra människor måste få vara andra, få kunna vara fria från mig och andra. Att kollektivet skulle äga oss är ju faktiskt bara andra sidan av individualistisk självtillräcklighet. Det kan aldrig, som jag ser det, på en etisk nivå vara försvarbart att kräva att en annan människa ska älska mig tillbaka, att kräva av en annan människa att exempelvis utstå lidande och smärta för att jag fruktar att saknaden skulle såra mig. Jag kan inte se något kärleksfullt i sådan emotionell byteshandel. Det är inte främst en fråga om rättigheter utan om ansvar. Det viktiga är inte individens rätt över sitt eget liv utan mitt ansvar gentemot andra människors fria initiativ, alltså upplåtenheten för Den Andre.

    Men jag tror du har rätt om att den överväldigande majoriteten av suicid idag inte är övervägda fria beslut, och att dessa är resultatet av människors misslyckanden – ja i slutändan den här världens misslyckanden. Men att på en etisk nivå fördömma suicid slår fel tror jag. Läs gärna Ondit 2 om författarsjälvmord, den är bitvis bra, särskilt inledningen om Jean Améry.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Dagens Konflikt » Med ideologiska skygglappar - juni 16, 2008

    […] Med ideologiska skygglappar Förra veckan bjöds jag och Petter Nilsson in till en smyglansering av Timbro’s rapportserie Med ideologiska glasögon. Intresset ifrån liberala bloggare och journalister var dock obefintligt. Jag skall försöka förklara varför.  Rapportserien är ett försök att diskutera aktuella politiska frågor utifrån klassiska liberala tänkare. Nyläsningar av bland annat Ayn Rand, John Stuart Mill och Friedrich Hayeks skall skänka högern nya glasögon att betrakta folkhälsopolitik, ungdomars moral och den svenska konjunkturen med. Men när man läser igenom Svenssons initierande rapport, John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik, förstår man varför liberaler idag har problem med att förankra sin realliberalism hos stora liberala tänkare. Svensson skriver om hur den borgerliga regeringen tvingats överta den förmyndarroll, i arbetet för folkhälsan, som socialdemokratin lämnade efter sig. Istället för att aktivt montera ned arbetet för att nyktrare och mer hälsosamt samhälle (till fördel för individens utökade livstilsfrihet) har alliansen fortsatt inskränka vår frihet genom bland annat en reglerande alkoholpolitik. Svensson exemplifierar alternativet genom att vända sig till John Stuart Mill: ”På samma sätt är dryckenskap en personlig angelägenhet som lagen inte har med att göra, men den som begår våldshandlingar under rusets inverkan kan åläggas strängare straff vid upprepade förseelser” För att förstå varför Mill’s förordande blir problematiskt för regeringen kan vi till exempel titta på nykterhetsbrottsligheten inom trafiken.  Enligt Vägverkets rapport Alkohol, Droger och Trafik är över 40 % av alla motorfordonsförare som dör i trafiken alkoholpåverkade (över 60 % vid singelolyckor). En majoritet av dessa är att betrakta som alkoholberoende. Och vi vet att döda alkoholmissbrukare inte botas med hjälp av hårda fängelsestraff och billigare alkohol. I jämförelser med andra länder som till skillnad mot Sverige har en mindre restriktiv alkoholpolitik men högre straffsatser (för alkoholrelaterade brott) är det dessutom svårt att se något som tyder på att en sådan politik skulle ge färre nykterhetsbrott i trafiken. Det vi däremot kan se är ett tydligt samband mellan antalet nykterhetsbrott och ändrade alkoholvanor och attityder till vardagsdrickande. Forskning visar att en ökning av totalkonsumtionen med en liter per person och år skulle medföra cirka 11 procent fler rattfylleribrott och 8 procent fler dödsolyckor. Reglering av konsumtionsmönster och tillgång till alkohol genom informationskampanjer, forskning och ekonomiska styrmedel är effektivast om man har som mål att minska dödsolyckor i trafiken. Under de senaste åren, med en mer marknadsanpassad och liberal alkoholpolitik, har alkoholkonsumtionen i Sverige ökat. Och den yttersta högern driver aktivt krav på en avreglering utav alkoholmonopolet samt slopande utav punktskatter på bland annat alkohol och tobak. För att väga upp detta har regeringen beslutat om att satsa mer pengar på den så kallade folkhälsopolitiken. De borgerliga partiernas problem med att använda sig av klassiskt liberala ideologer i sin vardagspolitiken är helt enkelt att det skulle resultera i ett samhälle där det flockas döda kroppar längs våra vägar. Just därför tvingas liberalerna revidera sina ideologiska irrläror och anamma den sociala politik, där vi gemensamt arbetar för ett friskare och nyktrare samhälle, som arbetarpartier och arbetarrörelsen lagt grunden för. På temat individen som suveränitet: Salka Sandén: Den ende och hans egendom  […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: