ORSAKEN TILL DETTA

6 Jun

Detta har hänt: förra våren gav Vertigo förlag ut min roman Deltagänget. Romantiker som min förläggare Edenborg är mottog jag utgivningsbeskedet vid tolvslaget nyårsaftonen 2006. Efter att först ha arbetat 12 timmar, jag var personlig assistent vid den tidpunkten, och sen sprungit med tröjan för näsan genom en tunnel där lokala ungdomar firat nyåret med någon sorts rökfacklor, slog jag mig ned vid datorn. Nyårsraketerna smällde utanför fönstret och jag satte på nyårsklockan på internet samtidigt som jag kollade min e-post. Mina ungefär två skrivarår gled således efter denna lyckliga höjdpunkt in i ett redigeringsår. Innan boken kom ut kände jag en sorts spänning som jag inte gjort på många år, men som jag tycker mycket om: ovissheten innan man ska ta ett oåterkalleligt och förmodligen dumdristigt steg. Och när man inte har någon som helst aning om vad det kan tänkas få för konsekvenser.

Alltsedan boken kom ut har folk sagt till mig att också jag borde stiga in i den moderna världen genom att skaffa mig en hemsida eller blogg. En plats för kontakt med läsekretsen. Och jag har försiktigt gillat idén, för att ha läsare är något fantastiskt. Men så är man vuxen och har ett liv. Och mitt år som publicerad har varit mycket hektiskt, med heltidsjobb och vid sidan av det uppdraget en författare har att sälja sin bok. Jag har gett intervjuer och åkt runt om i landet, till och med över till Finland, och pratat och läst ur Deltagänget. Så att hinna blogga var det inte tal om.

Tills en securitasväktare/biljettkontrollant i Jönköping för ca 6 veckor sedan med ett enkelt handgrepp ställde mig utanför produktionen för en okänd tid framöver. Jag var lite dragen och försökte få betala fuskåkningsböter åt en ung kille jag är bekant med. Det fick jag inte och när jag ville diskutera saken krävde väktaren att jag skulle tiga och gå därifrån. Tyvärr har jag en svår natur som gör att jag vill förstå varför jag ska göra en sak om jag ska gå med på det. Alkoholen förstärkte naturligtvis detta karaktärsfel. Så jag hävdade att jag ju visat ett giltigt färdbevis och i övrigt utövat min rätt att yttra mig. Därför såg jag ingen anledning varken att tiga eller flytta på mig. Väktaren tålde inga motsägelser. Mina känslor för väktare i allmänhet och i synnerhet dessa två kunde inte ha varit frostigare. Därför behövde vi inte utbyta så många fler meningar innan väktaren dragit upp mig mot en stolpe med armen i det klassiska polisgreppet. Nu förbjöd verkligen min fåniga stolthet mig att tiga. Så väktaren tog helt sonika och vred av min arm. Det gjorde jävligt ont. Då teg jag. Så väktaren sov nog gott den natten, väl medveten om att han fått rätt.

Nu är jag inne på min 6e sjukskrivningsvecka. När armen gick av påverkades också en nerv som tydligen heter radialis. Så med sjukgymnastik som kan ta allt mellan några månader till ett år ska jag nu långsamt försöka återerövra rörligheten i höger armbåge och hand. Ganska snopet får jag säga. I alla fall har jag plötsligt en hel del tid över. Så jag har inget att skylla på utan öppnar härmed, ungefär ett år försent, min blogg.

Annonser

3 svar to “ORSAKEN TILL DETTA”

  1. redundans juni 21, 2008 den 7:35 e m #

    Hm, ett år. Får man verkligen vara sjuk så länge i Sverige. Trodde att regeringen hade administrerat bort sjukfall som var längre än 6 månader. Ring och kolla med AMS eller Försäkringskassa, du är säkert frisk nu.

  2. salkavalka juni 21, 2008 den 11:56 e m #

    Ja, sjukkassans utredning är inte klar än så vi får väl se… När jag ringde o kollade sist visste dom inte ens att jag bor i Sverige, jag jobbade nämligen på Island 1999-2000. Och vem vet om benbrott är ett tillräckligt påtagligt tillstånd för att få vara sjukskriven 2008?
    Hursomhelst, jag har nu gott hopp att kunna inträda i armén av löneslavar tidigare än så, för jag gör framsteg med sjukgymnastiken. Det är lite spännande faktiskt. Radialisnervens förbindelse med hjärnan höggs av, ungefär som när man kapar en gren sa min sjukgymnast. Så nu måste jag få en ny gren att växa ut och hitta vägen ut i fingerspetsar m.m. Även där det inte har funnits rörelse alls har jag fokuserat mina tankar på hur jag vill kunna göra med t.ex. tummen, för att visa kroppen vart jag vill ha den nya nervbanan, tills den faktiskt har börjat röra sig en smula. Så nu har jag börjat ana hur det skulle kännas för ett foster när nervbanorna växer ut. Inte alls den där romantiserade bilden att man ligger och flyter och har det gott i livmodern, det hugger i armen och spritter i fingertopparna och man känner verkligen att det är saker på gång.
    Så kära sjukkassan, om du spanar in min blogg: min arm är av, jag bor i Sverige sen sekelskiftet, och om jag inte får pengar får jag väl gräva upp några rötter o gnaga på för jobba kan jag inte. Om det är surt kunde ni alltid skicka räkningen till Securitas (lite ironiskt att vakten stod och yrade om jävla pack som inte vill jobba, innan han satte stopp för min arbetsförmåga).

Trackbacks/Pingbacks

  1. MITT 00-TAL « Salka - december 21, 2009

    […] natten när Vertigo antog mitt manus kan ni läsa här, för övrigt mitt allra första […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: