Tag Archives: 90-talet

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

KLASSKAMPEN ÄR LÖS

2 Apr

Jag hade någon sorts ambition när jag startade denna blogg att inte bara skriva om mig själv, mina projekt eller konst och litteratrur. Utan också kommentera det politiska skeendet omkring oss. Men som takten är i händelseutvecklingen just nu, vem hinner med?

När systemet krisar och de som vanligen tiger, anstränger sig ännu mer, möjligen knyter näven i fickan och muttrar om att det är alltid är de som får betala, nu ställs på bar backe som tack. Då är det kanske inte så konstigt att vi får se en hel del action.

I min bekantskapskrets har arbetslösheten brett ut sig mer och mer, och jag kan slå vad om att ni har upplevt detsamma. I en stad som Göteborg undrar man ju verkligen vad som ska hända efter så många arbetsplatsers kollaps? Stockholm har ju en mer tjänstebaserad ekonomi och här går arbetslösheten runt och plockar folk en och en, här och där, som en bortskämd bufféätare. Många har inte fasta jobb och arbetslösheten smyger på lite fördolt genom att individerna inte längre som brukligt kan finna nytt påhugg. Somliga har i likhet med mig hoppat på utbildningståget, kanske ett av de sista som går om man ska tolka regeringens utbildningspolitik. Toppcheferna tar ogenerat ut bonusar samtidigt som deras anhang kräver att arbetarkollektivet ska gå med på lönesänkningar.

Själv minns jag när det nuvarande pensionssystemet sjösattes på 90-talet. Hur jag och några andra cyniska vänner skrattade åt skrattarna. De som skrattade åt att regeringen i Albanien (eller om det var Bulgarien?) hade lurat sina medborgare att gå med på ett pyramidspel. För samtidigt som man skrattade åt det naiva och efterblivna i att låta sig luras så, accepterade man att själv utsättas för en pensionsreform som ökade spekulerandet med de egna ihoparbetade pengar som borde gå till den egna ålderns dagar.

För oss som läst lite Marx var det uppenbart att flera lågkonjunkturer skulle följa innan vår pensionering, och att dessa pengar var prisgivna så att säga. Två bra sätt att förstå kapitalismens periodiskt återkomande kriser: 1. läsa Marx 2. genomleva en kris och lära sig av erfarenheten. USA försökte desperat genom krig och utplundring bromsa sin fortsatta ekonomiska nedåtspiral och under större delen av 00-talet blåstes lite konstgjord luft i ekonomin. Även Ryssland och Kina har agerat på liknande sätt. Men en sån där radikal krislösningsmetod som de båda världskrigen utgjorde är svårt att se idag. Vi ser fram emot ännu tuffare tider framöver.

Det har varit sorglustigt att se LO-höjdarna krumbukta sig inför kritiken mot vart våra pensionspengar, genom deras aktiva medverkan, slussats mitt under brinnande kris. Och LO-höjdarna gör naturligtvis rätt i att våndas. Deras grepp om utvecklingen är vad som står på spel. Detta är ju tider som uppmanar också de vanligtvis mest beskedliga och tålmodiga arbetare att plocka fram näven ur fickan och till och med börja se på sin situation med öppet politiska ögon. Och DET gud förbjude!

I Sverige tog desperata byggnadsarbetare redan i höstas situationen i egna händer när de ockuperade den beställare som vägrade utbetala deras löner. Under våren har vi sett soparbetarna gå ut i vild strejk och på så vis tvinga fram förhandlingar och dessutom få arbetsgivarsidan att backa från sina hot om repressalier. Nu har Byggnads varslat om strejk med den högst relevanta kommentaren: ”Oavsett hög- eller lågkonjunktur är  det viktigt att arbeta för bättre villkor för medlemmarna”. Byggnads visar de andra LO-facken vad de måste göra om de ska behålla någon som helst trovärdighet bland medlemmarna.

I Danmark har målarfacket gått ett steg längre genom att man också dristat sig till att öppet tänka på socialistiska lösningar:

Målarna kräver: Stoppa krisen – sätt igång byggandet

Den nuvarande krisen i Danmark har drabbat byggandet hårt. Arbetslöshetssiffrorna växer explosivt. Nybyggandet har stannat av, och överallt minskas byggandet. Detta samtidigt som den borgerliga regeringen har infört skärpta begränsningar för offentligt byggande och renoveringar.

Den ekonomiska krisen kommer att drabba det danska samhället hårt. Ekonomer förklarar att krisen kommer bli djup och långvarig. Den borgerliga regeringen har lagt bördan av krisen på arbetarna, både genom stigande arbetslöshet och de olika krispaket som ska betalas via skattesedeln.

Målarnas fackförening i Storköpenhamn finner detta oacceptabelt. Krisen har skapats av bankerna, som har lockat tusentals arbetarfamiljer att ta dyra lån. Bankerna har satt hela landet i pant och lånat ut pengar utan garantier. Den borgerliga regeringen har bidragit till den ekonomiska kollapsen genom att göra osäkra låneformer lagliga. Det måste vara de som har skapat krisen som betalar räkningen!

Därför kräver vi ett omgående igångsättande av det offentliga byggandet. Överallt står offentliga byggnader och förfaller. Det måste göras något åt – målarna står redo! Många lägenheter över hela landet saknar fortfarande bad och toalett. År 2009 bör detta inte längre finnas till. Därför föreslår vi renoveringar av de lägenheter där det finns behov av detta. Samtidigt som många har svårt att hitta bra bostäder, står tusentals nybyggda lägenheter tomma, eftersom de är för dyra. Dessa måste övertas av staten och göras om till billiga offentliga bostäder.

Vi måste protestera mot att staten ska agera som kassakredit för bankerna, som har givit aktieutdelningar på miljardbelopp. Bankspekulanterna har visat sig opassande för sin uppgift. Att de konstant ber staten om mer pengar har gjort saken klar. Bankerna måste övertas av staten, så att de kan drivas för samhällets bästa, istället för att fylla spekulanternas fickor.

Vi uppmanar arbetarpartierna Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan att arbeta för följande:

- Sätt igång det offentliga byggandet!
– Sätt igång med renovering av lägenheter!
– Nationalisera bankerna!”

Målarfacket i Storköpenhamns generalförsamling, 22 mars 2009

Längre ned på kontinenten är temperaturen ännu högre. Under våren har franska chefer kidnappats av sina anställda på minst tre företag, kan vara fler men det är dem jag hört talas om, efter att ha kommit med omfattande varsel av folk helt utan fallskärm. Under dessa förhandlingar, som vi kan kalla ”hårdare förhandlingsmetoder”, har de av arbetarna pressats till kompromisser.

Sen har vi naturligtvis gatorna som i land efter land fylls av protester där folk som aldrig tidigare deltagit i sådana sammanhang nu kommit med. Med resultat som i Grekland där vänstern haft stora framgångar, eller regelrätta regimförändringar som på Island där regeringen fick avgå.

I London har det som alla hört om de senaste dagarna varit en mycket upphettad stämning, när världens ekonomiskt ansvariga i G20 samlat sitt infamösa gäng för överläggningar. Det brukar alltid bli protester vid sådana tillställningar. Men vissa år, som sommaren 2001, och våren 2009, brinner det på allvar under protesterna, på grund av en så utbredd insikt om hur mycket makthavarna har att stå till svars för.

Och tyvärr. Precis som sommaren 2001 har nu protesterna våren 2009 skördat ett dödsoffer här i Europa. Igår kom nyheten om en död demonstrant. Tyvärr är rapporteringen kring detta allt annat än informativ. Det som framgår är att polisen använt en taktik som jag känner igen från min ungdoms 30e-november-demonstationer bland annat (alltså anti-fascistiska då, taktiken mot nassarna var en rakt motsatt). Man har omringat demonstranterna, och försökt gå in och spöa så mycket som möjligt. När detta tillämpades i Lund på 90-talet började polisen med att med milt våld (läs: batongslag mot armar och överkropp) jaga iväg journalistkåren för att slippa vittnen. Möjligtvis gick det till så även igår, eftersom rapporterna är så vaga. Hur demonstranten dog är oklart. Man kan tänka sig att denne klämdes ihjäl om folkmassan fick panik, eller kan ha reagerat överkänsligt om det var så att polisen använde tårgas.

I vilket fall som helst är det alltid lika tragiskt när en ung (förmodligen) människa på detta sätt får sätta livet till, som en sorts människooffer för makthavarnas lust att demonstrera sin bibehållna kontroll över läget. Jag vill uttrycka mitt medlidande med demonstrantens anhöriga, vänner och kamrater.

Att den här typen av maktdemonstrationer kommer att lägga locket på de våldsamma reaktioner lågkonjunkturen skapat är naturligtvis ett fåfängt hopp. Konjunkturen och dess mycket reella konsekvenser i människors liv tvingar alla och envar att ställa de där mest förbjudna frågorna om maktens och pengarnas fördelning i samhället. Och vi kan nog räkna med en fortsatt spännande (på både trevliga och ytterst otrevliga sätt) under året.

Som jag inledningsvis sa är det svårt att som enskild person, med ett liv och allt det där man har, försöka hinna med att rapportera och öppna upp för diskussion om allt som pågår. Därför är det trevligt att så här på slutet av mitt inlägg få presentera Dagens Konflikts nya bloggportal, som har som ambition att samla så många röster som möjligt med vänsterperspektiv och intresse för den sociala, ekonomiska och politiska händelseutvecklingen. Kolla gärna in den! Och om du vill vara med med din blogg så tveka inte att höra av dig till DK.

Och eftersom jag skrivit ett par texter åt Konflikt (och hade fått skriva betydligt fler om jag bara fått tummen ur), har jag blivit bjuden till Konflikts 1:årsfest imorgon kväll. Det har utlovats lite info om nyheter där, så om er undertecknade uppsnappar något intressant så lovar jag att posta det här.

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.

ANTI-FASCISTISK HISTORIA, RAPPORT

7 Jul

Om någon till äventyrs följer den här bloggen så kanske ni undrar varför jag inte uppdaterat på några dagar. Det beror på att jag varit på syndikalistiskt sommarläger. I omväxlande sol och regn har jag solat, umgåtts med kamrater, ätit gott, lyssnat på föredrag och själv hållit ett avslutande föredrag.

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan ”karl den tolfte fans” och ”anti-demonstranter”. Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att ”reagera” endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!

TANKAR OM FRAMTIDEN, I UPPSALA

29 Jun

Nu är programmet spikat för ABF-Uppsalas seminarieserie ”Tankar om framtiden”, som ska pågå under hösten. Jag har glädjen att få medverka med det avslutande seminariet som äger rum den 1a december.

Titeln på föredraget är: ”Mitt aktivistiska 90-tal. Om aktivism i en tid av social nedrustning.” Det låter ganska subjektivt, och titelvalet kommer sig av att arrangörerna och jag tyckte att det kunde vara lämpligt att ta avstamp i den berättelse som finns i min bok. Det betyder inte att jag ska sitta och berätta några personliga anekdoter om mig eller mina vänner. Tvärtom. Vi ska titta på vår närhistoria, 90-talet, i det stora perspektivet.

Som ni alla vet var det en tid som präglades av social nedrustning, ekonomisk kris och den storskaliga ekonomiska omfördelningen mellan fattiga och rika som kommit att kallas nyliberalismen. Därför tänkte jag att vi kunde titta lite på frågor detta väcker. Vilka sociala krafter triggades av krisen? Hur påverkades vänstern respektive högern?

En sak jag ville skildra i min bok var återkomsten i Sverige av en yttersta höger och även återuppbyggnaden av en yttersta vänster, som hade direkt samhällsomstörtande drömmar och ambitioner. Vi autonoma/frihetliga framställdes ofta i media som att vi var en sorts aggressiv påtryckargrupp med kritik i sakfrågor. Alternativt som en nyuppväckt maoistisk stadsgerilla som skulle påvisa genom direkt aktion statens repressiva ansikte o.s.v. Båda tolkningarna enligt mig i grunden lika falska. Vi ville inte förhandla med eller kritisera ett system vi inte trodde på, vi ville avskaffa det. Men inte som en avantgardegrupp i isolering. Vi ville återinföra organisering underifrån, självskolning, en radikal debatt och inte minst den direkta aktionen.

Den rörelse som vaknade till liv då är idag fortfarande i högsta grad vid liv. Men det omgivande samhället har förändrats och därför också förutsättningarna. Den autonoma vänstern idag liknar på många sätt den jag växte upp i. Men på många sätt har den utvecklats till det bättre, både blivit bredare och mer social till sin natur. Samtidigt är förutsättningarna tuffare idag, samhällsklimatet mer dogmatiskt och totalitärt, den yttersta högern varken växer eller värvar just nu men ligger stabilt kvar på en betydligt högre nivå av organisering och medlemstal än någonsinn under nittiotalet.

Så även om temat för mitt föredrag är en tillbakablick, tror jag nog att vi ska få fram många tankar om framtiden. Genom att ställa frågor om vad som egentigen hänt, vad som var bra och dåligt, hur det blev så, hur nutiden ser ut, vad vi tagit med oss och vad vi kastat av oss, kommer vi till en bra grund för dom viktigaste frågorna. Vad gör vi av allt det här? Hur kan vi vända det som ligger i tiden till vår fördel? Kan vi ta med tidigare erfarenheter som verktyg in i framtiden?

Meningen med mitt föredrag blir att försöka väcka sådana frågor, inte att svara på dom -det vore självklart omöjligt för mig som individ. Men att tänka tillsammans i grupp tycker jag oftast är både roligt och lärorikt. På dom föredrag jag hittills hållit i har jag märkt att det kommer många yngre människor. Det tycker jag har varit väldigt bra, för jag lär mig så mycket av er, och ställs inför så många frågor och funderingar som verkligen tål att tänka på. Så välkommna till framtidsseminarie både unga och gamla i Uppsalatrakten!

Förutom mitt föredrag kommer även följande föreläsare och ämnen under hösten:
8 September: Går det att förena ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling?
Panelsamtal mellan Anderas Bryhn (nationalekonom och bloggare), Johanna Sandahl (ansvarig för globala klimatfrågor på Forum Syd) och Eva Friman (föreståndare på CEMUS)
Debattledare Mikael Malmeaus från Klimataktion.

13 Oktober: Klimatet, feminismens allt
Samtal med bland andra Kajsa Ekis Ekman (journalist och initiativtagare till Klimax i Stockholm)

10 November: Feminismen och arbetarrörelsen
Föredrag av Yvonne Hirdman (professor i historia vid Stockholmsuniversitet)

1 December: Mitt aktivistiska 90-tal. Om aktivism i en tid av social nedrustning
Föredrag av Salka Sandén (aktivist och författare till boken Deltagänget)

Är du intresserad av något av dessa föredra så kom till Stadsbiblioteket i Uppsala. Alla föredrag börjar klockan 18.30 och är i Kerstin Ekman-salen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.