Så hände det till sist också mig. Och inte är det alldeles otypiskt för en kvinna i min generation att ha gått den långa vägen till ett lite stabilare liv och etablerande av familj. Vi är en generation som hade svårt att komma in på arbetsmarknaden, där har jag fortfarande inget stabilt fäste även om jag arbetat till och från sen tidiga tonår. Men nu har jag i alla fall en snubbe, och det visar väl hur jämlikt vårt så kallade jämlika samhälle är att det ofta är detta som är skillnaden ifall en dam vill hålla näsan ovanför den ekonomiska vattenytan.

Ni kanske har märkt att jag för det mesta undvikit att skriva allt för personligt här på bloggen. Jag tycker inte att mitt privata liv är något stort allmänintresse utan vill hellre bidra med tankar och funderingar om samhället som kan vara del av en större debatt. Dessutom är jag uppväxt under en era då ordet integritet fortfarande hade konkret betydelse, och som en av mina närmaste väninnor brukar skämta (inte utan en liten udd) ”du är så ryggmärgsreaktionär Salka”.  Mitt kärleksliv anser jag vara mitt och inte en sak att orda om offentligt. Men vissa personliga händelser är ändå av sådan dignitet att det inte känns rätt att bara tiga om i en blogg som bär ens eget namn. Så varsågoda:

Jag är gravid. I fjärde månaden nu. Det känns fantastiskt och helt rätt. Samt naturligtvis som en chock hur planerat det än var.

För det är ingen som berättar alla de där detaljerna för en om vad en graviditet är. De första månaderna var ett töcken. Jag sov många timmar varje dag, ville sova hela tiden, och mådde illa. Dessutom var jag konstant förkyld, och det är jag fortfarande. Min väninna berättade att hon varit förkyld samtliga nio månader av sin graviditet, så det är bara att bita ihop och vänta sig det värsta. Nu är jag i alla fall inte trött längre, min energinivå känns nästan som innan jag blev på smällen.

Hela kroppen, och psyket, påverkas av graviditeten. Andningen påverkas av att lungorna är trängda, hjärtat slår snabbare och blodet rusar genom kroppen, man blir förstoppad och kissnödig på grund av att livmodern trycker ihop den nedre apparaturen, håret blir vackrare och växer liksom naglarna mer, man måste äta mycket järnrika livsmedel och dricka extra mjölk för att fostret är en liten järn- och kalciumtjuv därnere i magen. I början gick också hormonerna bärsärk, så jag blev mycket känslosam, lättstött och grät helt plötsligt för minsta lilla. Men också detta börjar stabilisera sig nu.

Sen är det allt det nya och spännande. Det var spännande att tillsammans med barnets pappa få tid på MVC. Barnmorskan la huvudet på sned, gjorde inkännande ljud och pratade mjukt. Hon verkade nöjd med oss eftersom jag inte är intresserad av att dricka någon alkohol med foster i magen, i övrigt fick vi en liten bok med basfakta. Det var spännande att gå på ultraljud och se det lilla hjärtat picka i varelsen därinne, och hur den kände på sitt ansikte. När fostret viftade på sina fötter skrattade jag fånigt, i ett anfall av plötsliga och äkta moderskänslor för en människa som ännu inte är färdigformad ens.

Och så skräcken. Jag känner lilla Minimum sparka i mig ibland nu, och då blir jag lugn och tar på magen så att hen ska känna sin mamma. Men mellan varven finns skräcken där för missfall och fosterdöd. Jag vet genom andras erfarenhet att man aldrig kan vara helt säker på att ett foster överlever en graviditet, eller ett barn en förlossning. Den där skräcken måste man leva med och jag tror den är en del av föräldraskapet tillsammans med förlusten. För redan när vi föder våra barn börjar vi så smått förlora dem, och det är dessutom naturligt och bra. De ska släppas iväg till dagis och sedan skola, skaffa egna vänner, intressen och prioriteringar. Sedan frigöra sig känslomässigt och kanske revoltera i tonåren. Så flytta hemifrån och sen kanske som vuxna hitta tillbaka till en relation med föräldrarna, men nu på den vuxnes distans.

Man drömmer mycket med existentiellt innehåll när man är gravid och man tänker mycket. Jag har tänkt en hel del på det konstiga kristna abortmotståndet, där man fördömer kvinnor som tar bort sina embryon (som det i de flesta fall handlar om) eller foster. Om man i sin egen kropp upplevt den omtumlande förändringen graviditet får man en annan repsekt för de som avbryter därför att det blir för tufft och för att de konfronteras med existentiella frågor och en konkret verklighet som får dem att inse att de inte är beredda att axla föräldraskapet där och då. Just dessa kristna och deras moralsyn är för övrigt skyldiga till en enorm massa barnamord under medeltiden. När kvinnor på grund av kyrkans dogmer och samhällets utfrysning tvingades ta livet av sina redan födda barn, eller underkasta sig ytterst plågsamma abortmetoder som inte alltför sällan ledde till även moderns död. Något som än idag drabbar kvinnor, på grund av religiöst grundade abortförbud runtom i världen. När man själv känner det starka bandet som utvecklas till den ofödda i livmodern slår det en med förfärande klarhet vilket fruktansvärt lidande och barbari detta är. Nej låt oss fortsätta slå vakt om vår rätt att ta de yttersta besluten om våra egna kroppar!

Om att det har dröjt tills idag, när jag inom kort fyller 36, tills jag skaffade barn, kan jag bara säga en sak: Vilken jävla tur! Först nu känner jag mig på alla nivåer redo för förändringen. Jag känner att jag har uppnått ett visst mått av livserfarenhet och inre lugn, inte längre är lika egocentrerad men samtidigt har mer skinn på näsan än någonsin. Jag har gjort och upplevt en massa saker i mitt personliga liv, det ger mig inte samma kick längre. Nu träder jag gärna lite åt sidan för att om möjligt hjälpa en ny generation att komma på benen i denna allt annat än perfekta värld, som ändå är den enda vi har. Och jag har även haft den stora lyckan och förmånen att finna en man som känner som jag inför det här och som jag har totalt förtroende för när det gäller den framtida papparollen.

Äventyret har bara börjat!

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria tar upp problemet med Den förbannade identitetspolitiken, Anarkisterna skriver Det vi borde diskutera, Loke hoppar in i en pågående kulturdebatt och anser att Kajsa Ekis Ekman går vilse igen, Svensson skriver att Danska polisen förbereder sig för att spöa demonstranter

Övriga tips: ni har väl inte missat Arbetsmiljöverkets trevliga Julkalender 2009?, Syndikalister kräver bättre villkor på tågen, Imorgon är det Den stora barnfilmsdagen – missa inte!,  H-ströms förlag ger ut en nyutgåva av Så talade Zarathustra årets julklapp?, på Ockupanstscenen.se skriver bloggkollegan Kim Müller om Stadsdelsmotsånd del 1 – kamp mot lyxrenoveringar, läs också om Utställning om mötesplatsen Aspuddsbadet, Göteborgare som skriver för byrålådan? anmäl dig till Öppen scen på Stadsbibliotekt i vår – på den öppna scenen stod jag för övrigt också en gång i tiden och läste mina dikter :)

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

I dag hade jag glädjen att boka biljetter tur och retur Lund. När min bok kom ut för snart tre år sen innebar det en omvälvande tid för mig, jag fick skriva en del offentligt, blev intervjuad och klart roligast: fick möjlighet att åka landet runt, till och med med en avstickare till Finland, och läsa ur min bok och prata med folk. Men det var nu ett bra tag sen jag blev bokad på en sådan resa, så det var väldigt kul att för en vecka sedan bli inbjuden till Lund och bokcaféet India Däck.

Det kommer att vara någon sorts socialistisk vecka i staden dagarna fram till och med den 30e november. Närmare detaljer fick jag inte, men det blir diverse föredrag och debatter. Och kvällen den 28e november är jag alltså bjuden att närvara vid vad de kallar en ”nittiotalsnostalgisk kväll”.

Riktigt vad jag ska göra är inte bestämt. Jag kommer nog att prata lite om tidsandan på nittiotalet och idag och om den rörelse jag upplevde då, som inte bara ger anledning till nostalgi – mycket ska vi vara glada att vi växt ifrån också. Förhoppningsvis blir det tid till lite dialog i samband med detta, och skulle så önskas läser jag gärna även något ur min bok. Det övriga programmet för kvällen vet jag inte, men fest blir det och säkert underhållning av diverse slag.

Vad ska man tycka om nostalgi då? Inget bra att fastna i men på samma gång oundvikligt, och ju längre sen en tid ju mer nostalgi. Den ljusa sidan av nostalgi är att den ändå visar på ett intresse för den nära historien, som är så nödvändig att känna till för att förstå varför vi befinner oss där vi gör.

En nittiotalsnostalgisk kväll i Lund inför 30e november känns logisk och passande på många sätt när vi snart ska hälsa 10-talet välkommet. Segern för antifascisterna i Lund den 30e november 1991 var det verkliga startskottet för 90-talets svenska autonoma rörelse och en händelse som på många sätt kom att definiera hela årtiondet. I slutet av 00-talet kom Lund åter att bli fokus och symbol för en ny och moderniserad husockupantrörelse. Det är kanske inte den djärvaste förutspåelsen att även under 10-talet kommer det som händer i den lilla staden Lund att få stor betydelse. Så jag ser mycket fram emot resan och festen, som nästan känns som ett lite tidigt nyårsfirande.

Ni Lundabor som läser detta och har mer information om veckan eller kvällen, eller som har önskemål på hur jag kan bidra, skriv gärna det här i kommentarsfältet. Väl mött!

UPPDATERING: Ja, det är ju i övermorgon, på lördag, jag kommer att ha min punkt på India Däcks Socialistiska Dagar, så det är hög tid för en liten uppdatering. Schema finns nu uppe på India Däcks hemsida. Festen där jag medverkar är klockan 18-21 på Kaféet och för den som vill fortsätter kvällen med Klubb Poll Tax Riot på det ökända smålands nation. Fast det står studentleg, så man kanske inte kommer in utan? I övrigt är dagarna igång redan, började idag torsdag. Så kolla in schemat, det är värt att komma förbi om man bor i trakterna!

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om ikväll Sön 8/11 kl 19 Infokväll om Cop15, klimat och kapitalism, igår utmanade jag ett antal bloggare att skriva sin vision av det klasslösa samhället – Andrea Doria har redan svarat genom inlägget Framtidsplaner, VSF uppmärksammar Svart Verkstads aktion i Stocksund, Jinge tipsar om bilder från planeten Mars, Johan Frick tycker att Politikerna ska bli begripliga, Svensson diskuterar Svininfluensa, demokrati, klimat och korruption

Övriga tips: polisens kåranda kritiseras i ny rapport, lagenakonflikten får facket att lyfta frågan om bemanningsföretagen: Tommy Tillgren, Handels: stoppa missbruket av inhyrd personal, apropå Lund så ska Lundabor mot nedskärningar hålla Demonstration för en avgiftsfri kollektivtrafik 14/11 , med en minst sagt mesig och passiv fackföreningsrörelse i Sverige så är det kul att notera att basaktivismen ute på arbetsplatserna istället sakta men säkert börjar ta fart, läs till exempel om Förbundet Arbetarsolidaritets Möte om arbetsplatskamp i Stockholm -”Det behövs flera Lagena!” , på engelska om SACs uppdaterade principförklaring, Arbetarklass.se berättar att i Norrköping är Hemlösa i uppror mot nedskärning på RIA-center, Skumrask kommer med en dräpande replik i Det klasslösa samtalet

En av kamraterna på Konfliktportalen, Jordränta, har i veckan utmanat mig att beskriva min vision av det klasslösa samhället. Kolla in hans utmaningsmanifest här. Notera gärna också att han har samma snygga bloggdesign som jag, fast den lite mörkare svart-gråa varianten som jag körde förra året :).

Jag tycker att denna utmaning är både svår och väldigt spännande. Min ideologiska bakgrund har jag i den autonoma marxistiska teorin. Nittiotalets autonoma hade många svagheter och en av dem var det utbredda ointresset för teori. Själv sökte jag mig dock till de grupperingar som var intresserade av klassanalys och teori och min organisatoriska bakgrund kanske ger en del ledtrådar till vad som format mitt politiska tänkande: Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Folkmakt, Stockholms Autonoma Marxister, Kvinnopolitiskt forum. Och nu på gamla dagar har jag gjort ett försiktigt närmande till Förbundet allt åt alla.

Skolad i den autonoma marxistiska riktningen har jag alltid varit mycket försiktig med det utopiska tänkandet, jag är mer van att försöka analysera var vi befinner oss, hur vi hamnat här samt hur vi kan försöka använda oss av de reellt existerande materiella förhållandena till vår fördel. Den ideala framtiden har alltid legat en bit bortom blickfånget på gott och ont.

Det goda med det är att alla försök att formulera en ideal framtid så lätt leder till blindhet för andra möjliga öppningar, gör det svårt att se att nya utvecklingar som inte ligger i linje med idealen mycket väl kan vara the real thing. Å andra sidan är något av det mest frustrerande med nutiden avsaknaden av visioner. Både reformistiska och revolutionerande.

Istället känns det som att vi frossar i undergångsscenarion, ett frosseri som gränsar till längtan efter en rejäl katastrof. Islamistisk terrorism, Illuminatis onda planer, Den Oundvikliga klimatkatastrofen, Fågelinfluensan, Svininfluensan, att Mayakalendern inte är daterad i all oändlighet utan tar slut 2012, ja man kan räkna upp hur många undergångsscenarier som helst, men mycket lite av framåtsyftande visioner.  90-talet bjöd på postmodernism, värderelativism och dekonstruktion. 00-talet på religiös fundamentalism, nykonservatism, radikalkonservatism (vilket bara är en fasadrenovering av de värderingar som ryms under beteckningen fascism) och moralism. Den moderna radikala visionen med framtiden i fokus verkar långt borta.

Därför känns det roligt och utmanande att lämna den materiella analysens begränsningar och våga sig på lite utopiskt drömmande. För det är ändå så att om vi inte ser en annan framtid framför oss så kommer vi aldrig att nå den heller. Är alla våra mentala bilder de av katastrof och undergång så är det det vi kommer att få i slutändan också.

Jordränta beskriver en vision av ett helautomatiskt samhälle, där mycket av produktionen styrs av robotar. Jag sympatiserar med denna strävan och tror absolut att modern teknik måste vara basen för ett framtida samhälle som är miljövänligt och samtidigt besparar oss onödigt arbete.

Däremot tror jag inte på en totalt arbetsfri framtid. Idag skyr vi arbetet som pesten, eftersom arbetet i kapitalismen är mördande fysiskt och mentalt, det är dödat arbete och arbetet har en sidoprodukt vid sidan av materiella produkter, det producerar individuell och samhällelig alienation. Men jag anser i likhet med Marx att det alienerade arbetet under kapitalismen är ett inverterat arbete, motsatsen till vad det skulle kunna vara. Människans natur är att vara aktiv, social, verksam och kreativ. I ett framtida samhälle ser jag ett arbete återerövrat från alienationen. Hur då? Jo genom att vi styr det, inte det oss.

Givetvis kommer arbetstiden vara mycket kortare än idag, både på grund av en hög teknisk nivå och på grund av att vi rationaliserat bort en massa onödigt arbete som hör till den kapitalistiska tiden. Men alla medborgare i det klasslösa samhället som inte är sjuka, för handikappade, för unga eller gamla, förväntas ta sin aktiva del av det arbete som faktiskt behövs och som skapar värde och utvecklar samhället.

Den lagstadgade arbetstiden är lika för alla yrken och min gissning är att den kommer att landa på mellan tre och fyra timmar per dag. Lönen är lagstadgad och lika för alla. Hur den individuella lönen kommer att tas ut vet jag inte i detalj. Om det blir något symboliskt medel som liknar pengar, eller genom möjliga val av olika produkter som då i sig inte kostar något. Men bara en del av värdet som produceras kan förstås gå till löner. En annan del avsätts till skötsel och investering i arbetsplatser och ytterligare en annan del till det gemensamma, som skolor, sjukvård, transport och liknande.

Begreppet ägande är avskaffat. En viss lagstiftning, om än betydligt bantad, behövs också i det framtida samhället, och en av de viktigaste grundlagarna är förbudet att göra profit på andra personers arbete. Begreppet ägande används inte alls utan har bytts ut mot förvaltande. De arbetande förvaltar tillsammans sin arbetsplats, de boende sitt område och så vidare.

Vissa beslut som rör infrastruktur och liknande måste tas på en lite mindre lokal nivå. Då kan det hända att ett område eller en arbetsplats väljer ett ombud. Här gäller Pariskommunens principer. Ombud är direkt ansvariga inför dem som valt dem, har samma lön som alla andra och deras förtroende kan dras tillbaka omedelbart om de missbrukar det. Hur denna samhällsdebatt och beslutsfattande kommer att skötas i praktiken får framtiden utvisa, förmodligen kommer det att gå ganska smidigt med hjälp av en fri och snabb modern kommunikationsteknik.

Det som gör framtidens arbete så annorlunda från dagens är just självförvaltningen. Då kommer arbetarna själva att stå för besluten när det gäller vad som ska produceras och inte, arbetsmiljö och tillvägagångssätt. Säkert kommer det att se väldigt olika ut på olika arbetsplatser. Rotation mellan olika arbetsuppgifter kommer nog att vara regeln. Många kommer säkert att ta beslut på demokratiskt möjligaste vis, genom stormöten till exempel. Men vill man jobba på något annat sätt, till exempel utse en teamledare eller chef, så finns inget som hindrar, men en sådan chef har inte möjlighet att få ut mer lön än någon annan. Det handlar då bara om ett fritt val av arbetsfördelning.

När det gäller den lagstadgade arbetstiden är det också arbetslagen själva som beslutar hur den fördelas. De flesta kommer säkert att tycka att en fyratimmarsdag är lagom. Men inom vissa arbetsområden, viss typ av vård till exempel, kanske det visar sig opraktiskt och man fördelar det annorlunda.

Så tänker jag mig att det blir i bland annat designkollektiven. Dessa kollektiv kan erbjuda tjänster åt varuproducerande arbetsplatser där man vill ha mer än egen input till ny design, och även ta fram konst till nya områden och så vidare. Då kan man förutse att en del som jobbar i de kollektiven vill ha mycket tid åt personliga konstnärliga projekt. Kanske har man därför betydligt längre arbetsdagar där, vilket man kan kompensera med längre ledighetsperioder då man ostört kan ägna sig åt egen konst, romanskrivande eller liknande.

För visst ska vi ha design, flera vackra alternativ att välja på när det gäller till exempel kläder, och vackra och konstnärliga miljöer även i framtiden. Precis som Jordränta så tror jag att den utökade fritiden i framtiden i kombination med ny teknik och samhällets sociala karaktär kommer att leda till en blomstrande kultur, där mycket är fritt och där många fler både utövar och skapar kultur. Förhoppningsvis alla människor på ett eller annat sätt. Men att det finns även finns en viss professionell verksamhet inom försköningen av det allmänna är ju bara en bonus för alla.

Visst kommer det att finnas arbetsfördelning också i det framtida samhället och alla de yrken som idag är medelklassyrken kommer inte att försvinna. Många kommer förvisso det, yrken som har att göra med reklam, övervakning, administration av arbetarnas liv, förmän och så vidare. Men det kommer fortfarande att finnas till exempel lärare, sjukvårdspersonal, designers och mycket annat. Skillnaden blir att de inte kan tillåtas privilegier i form av högre lön eller egna områden att isolera sig i. De kommer snarare att vara en del av och samarbeta med lokalsamhället på ett sätt som idag är okänt.

Alla kommer att ha rätt att utbilda sig till dessa specialyrken om de så önskar, och först har deltagit i annat arbete i fem år. Att de inte får någon högre lön kompenseras mer än väl av de intressanta arbetsuppgifterna och att utbildningen bekostas av samhället. Motprestationen till den gratis utbildningen är att man förbinder sig att också arbeta i det valda yrket ett visst föreskrivet antal år (eller hur länge man vill därefter förstås).

Många kurser på högskolenivå ges också för allmänheten utan koppling till några förpliktelser eller kostnad. Bara för att det är poängen med den utökade fritiden, att vi ska kunna använda den till det som gör oss mänskliga: att utvecklas, forska, lära nytt, uttrycka oss kulturellt, umgås och ha tid att älska varandra (och för er som gillar det självklart utöva idrott och sport).

Jag tror att dessa principer för yrkesutbildningen leder till att de som i framtiden blir till exempel läkare blir det i första hand av genuint intresse för yrket och för att de har fallenhet för att arbeta med människor. Motiv som sökande efter status, pengar, en fin familjs krav och så vidare bortfaller.

Någon ägandeklass kan naturligtvis inte finnas i ett samhälle där ägande inte existerar (om man inte räknar ungens cykel eller liknande). Alla som tillhört denna klass får möjlighet att integrera sig i det nya samhället genom att på samma villkor som alla andra delta i produktionen. Vill man inte det kan man försöka klara sig som individ i skogen utan stöd från samhället, men det är nog inget särskilt attraktivt alternativ. Eftersom målet är att klassamhället så fort som möjligt ska förvandlas till en historisk kuriositet i stil med de medeltida häxbränningarna så förföljs givetvis inte barn till före detta kapitalister med att nekas möjlighet till utbildning eller liknande. Den typen av långsinthet kommer bara att bevara klasstänkandet in i ett system där det inte längre ska ha någon plats.

Det klasslösa samhället kommer att vara mycket annorlunda än det vi har idag. En förutsättning för det kommer att vara att revolutionen ägt rum internationellt. Vi kommer därför inte längre att ha några nationalstater, däremot starka lokalsamhällen. Resandet och migrationen kommer att vara fritt. Det står alla fritt att söka jobb var det vill, sen är det arbetskollektiven som avgör vem de vill ta in som ny arbetskamrat.

Och migrationen kommer naturligtvis se mycket annorlunda ut jämfört med idag när alla delar av världen har samma ekonomiska och sociala struktur med basen i självständig produktion och självförvaltning. Fattigdom och krig kommer inte längre att pressa fram migration utan resor och byten av bostadsort kommer att motiveras av kärlek och nyfikenhet.

Antagligen kommer kulturen på många sätt bli mer global, då samma värderingar enar världen. Säkert kommer vi nordbor fortfarande att resa blomsmyckade pålar att äta sill kring mitt på sommaren, och vid medelhavet kommer man fortfarande att ta siesta de heta middagstimmarna, kanske i högre utsträckning eftersom man då kommer ha mer tid för det. Men mycket annat som idag kommer undan som kultur kommer inte längre att finna något utrymme i det i sanning moderna samhället. Jag tänker till exempel på patriarkala sedvänjor som brudpris, eller religiösa idéer om att kvinnor inte ska arbeta. Det klasslösa samhällets frihet, överflöd av fritid, gratis kollektivtrafik, utbildning, sjukvård och så vidare bygger på att varje medborgare också efter förmåga deltar i det arbete som gör det möjligt. Man kommer inte att kunna skylla på sitt kön eller en gud för att undvika det.

Naturligtvis kommer inte det klasslösa samhället att lösa alla problem. Säkert kommer det att finnas saker som psykisk sjukdom, missbruk, våldsbrott och liknande också där. Familjeformerna kommer att variera, men de som är singlar eller kärnfamiljer kommer ändå inte att vara så isolerade som idag, utan naturligt ingå i flera gemenskaper utanför familjen. När problem uppkommer blir det en uppgift för samhället att gripa in på ett så bra sätt som möjligt, med vård eller stöd.

Jag utesluter inte att det kan uppkomma situationer då även framtidens medborgare för en tid måste tvångsomhändertas, för att skydda tredje part, som en hotad partner till exempel. Men det kommer inte att finnas underlag för en regelrätt fängelseverksamhet, utan man kommer att nödgas finna mer sociala och verksamma lösningar på problemen. Egendomsbrott kommer nästan helt att försvinna, om ägande inte är begrepp och ingen tjänar mer än någon annan, så försvinner motiven och drivkrafterna för dessa brott.

Ja detta var en kort skiss av hur jag tänker mig ett klasslöst samhälle. Väldigt skissartad det medges, men det har sina orsaker. Det ena är hänsyn till en bloggläsares tålamod och ork. Det andra är att att vi inte kan detaljstyra framtiden, mycket kommer att vara upp till de som i praktiken bygger det nya samhället, deras förutsättningar, önskningar och behov.

Jag nöjer mig med att konstatera att den som önskar sig denna, eller liknande, framtid måste undvika en massa fällor i samtiden. Konspirationsteorierna och deras tendens att ta blicken från de verkliga problemen och peka på reaktionära lösningar. Den postmoderna normlösheten med dess bastard värderelativismen som dödar den moderna gnistan genom att spränga alla kompasser. Pessimismen och tendensen att ge upp innan vi försökt. Modlösheten, framtidslösheten och den förödande auktoritetstron.

Ägarklassen finns av en anledning, för att vi låter den finnas. Den dag vi underkänner de tomma värden som idag driver runt ett rostigt system fullt av desperation, fattigdom, orättvisa, krig, rofferi och våld, så kommer det att kollapsa på precis samma sätt som ett troll som spricker i solen. Men det kräver att vi var och en blir de övermänniskor vi kan vara och vågar lita till vår kollektiva styrka och vår förmåga att axla våra egna liv.

Hoppas på många synpunkter i kommentarsfältet, både med kritik av min vision och egna visioner om detalj eller helhet. Jag ska också skicka vidare debattfacklan jag mottog av Jordränta till några andra bloggar jag läser. Så varsågoda, en utmaning till er: Kim Muller, Kvinnopolitiskt forum, Guldfiske, Autonoma kärnan, Kvinnor, StockholmsPunk, Andrea Doria, Skumrask och Arbetarperspektiv. Uppdraget är alltså att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag skickar med Jordräntas önskelista också: ”Ämnen/Områden jag gärna ser beskrivna av mina kamrater är: Energi, semester, kultur, demokrati, handel, barnuppfostran, utbildning och arbetsliv.”

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria berättar om en rolig aktion i Stocksund i Ett brev betyder så mycket… , Kim Muller berättar att Influensavården i Skåne hotas av personalflykt, StockholmsPunk kollar in Punkens årsringar på fejsbok, Vida Latina Minns Björn Söderberg från en latinamerikansk horisont

Övriga tips: Istället för arbets- och socialpolitik utsätts arbetslösa för bizzara terapiformer hos s.k. ”jobbcoacher” läs om det här, Botkyrkabibliotekens blogg tipsar om Ken Loach och de papperslösa, Skumrask har läst årets bok Blood’s a Rover, Alamut tipsar om en intressant musikdokumentär och berättar om När synten blev stor

När man som jag för närvarande studerar heltid kan det vara svårt att hinna med att läsa skönlitteratur. Liksom det är svårt att hinna uppdatera sin blogg. Nu när jag har skapat en liten tidslucka för bloggskrivande så får jag gå tillbaka till min sommarläsning för att kunna presentera en riktigt bra bok.

Enhet av Ninni Holmqvist fick jag i sommarpresent av en väninna. Jag får erkänna att jag inte hade en aning om vem Ninni var. Efter att jag läst hennes bok förvånar det mig att den inte blivit mer omtalad än den blivit. För Enhet är något så ovanligt och häftigt som en dystopi i modern svensk miljö. Ninni gläntar på dörren till en tänkt nära framtid, där vissa tendenser hon ser i samtiden förstorats till skrämmande proportioner.

Det handlar om tendensen i nutiden att kräva av oss medborgare att vi ska vara närande, produktiva, kunder, ge avkastning, vara effektiva och kostnadseffektiva. Många lyckas inte leva upp till dessa förväntningar och får då veta att de får skylla sig själva och inte kan vänta sig något från samhället. Jag tänker på dagens debatt där det yttras saker som att rökare, ätstörda eller alkoholister ska bära kostnaderna för sin egen vård, beslut som innebär att man inte kan rätta till felval under sin utbildningsgång om man inte är rik och så vidare.

En annan tendens i samtiden är den starka pressen att göra de ”lyckade” och ”rätta” valen, att finna en livspartner att visa upp, att skaffa barn och göra karriär. De som mer eller mindre frivilligt går en annan väg i livet finner sig ofta utestängda ur en gemenskap som handlar om parmiddagar och nätverksbyggande.

Man kanske bor där barnlös i sin stuga med sin hund, som Dorrit Weger, huvudpersonen i Enhet, gör. Då är nog lätt paranoida tankar som de Enhet bygger på inte särskilt långt borta. Vad innebär det att vara så lite värd i samhällets ögon? Att av andra definieras som en Umbärlig människa? Vad innebär det i en tid där utrymmet för solidaritet, gemenskap och tolerans blir allt mer obefintligt?

Ett populistiskt högerparti, Kapitaldemokratisk samling, har lite smygande fått med opinionen i landet på en ny lag om Enheterna. De umbärliga människorna samlas här upp efter 50 för kvinnornas del, och efter 60 för männen, för att på sluttampen av sina liv göras nyttiga för samhället. Åldersgränserna är relaterade till det mest avgörande kriteriet huruvida en människa är Behövd eller inte: om hon eller han lyckats etablera en familj och sätta barn till världen. Det har inte Dorrit. Hon har en älskare som kommer lite i smyg, och en hund. Det räcker inte för att vara behövd.

Enheterna skildras på ett kusligt trovärdigt sätt, eftersom det rör sig om en rimligt samtida dystopi. Visst är de umbärliga instängda där, och visst skärs deras kontakter med yttervärlden av. Och visst förväntas de där göra rätt för sitt umbärliga liv genom att ställa upp på forskningsexperiment och så småningom donera organ. Det finns också en slutdonation för alla, av hjärta och lungor för de som är friska nog, då ansöker man formellt. Men det är för den skull inte frågan om någon sorts klassiskt fångläger.

Tvärtom. Enheten, mycket trovärdigt skildrad av Ninni, påminner om en blandning mellan en modern privat vårdanläggning och ett hotell. Innevånarna bor i egna små rum och har tillgång till allt gratis: tandvård, simhall, konsthantverksverkstäder, en vintergrön året-runt-trädgård att pyssla i, friskis och svettisanläggning, bibliotek, teater, biograf, konsthall och små bodar som ska påminna om affärer men där allt man behöver kan rekvireras utan kostnad. Också maten är gratis i en hotellobbyliknande restaurang där varje morgon överdådiga och nyttiga frukostbufféer står dukade.

Det är inte fråga om att utnyttja människor. O nej. Det handlar om att ge de umbärliga en möjlighet att bidra de också, och få en gratis, trygg  sista tid i gemenskap. I enhet. Den moderna rationella miljön och det överslätande språkbruket som målas över den ekonomiska brutaliteten känns igen från nutiden.

Också Enhetens innevånare är mycket trovärdigt skrivna. De har sina rädslor, kriser och sammanbrott. Men de har också den andra mänskliga sidan som är lika stark, tendensen att släta över sitt lidande för att stå ut, att överta makthavarnas skönmålning för att normalisera sin situation, att leta efter de punkter som gör tillvaron möjlig att genomlida. Och det betyder, framförallt, att söka tröst hos varandra i ett kärleksliv den korta tid som är kvar. Men på Enheterna dör alla inom några år, och det är när den där sista kärleken obarmhärtigt rycks bort, som de flesta lämnar in sin ansökan om slutdonation.

Bokens slut ska jag inte spoila för er, men det är på samma gång uppfriskande, cyniskt och tankeväckande, precis som boken i övrigt.

Enhet är verkligen en bok jag kan rekommendera. Av så många skäl. Den är spännande och svår att lägga ifrån sig. Den är trovärdigt berättad. Den diskuterar samtiden på ett provocerande och tankeväckande sätt.  Och frågan om människor som försökskaniner och organdonatorer är skrämmande aktuell.

Organhandel är en industri idag, där den rika världens sjuka köper organ av fattiga människor, vars enda motivation att riskera sin hälsa är den desperata drömmen om att slippa en tillvaro i slummen. Att de riskerar att få en så försämrad hälsa att de får svårt att arbeta, och därmed många gånger blir fattigare några år efter transplantationen än innan den, det är inte så lätt att se när agenten lockar med cash.

Och som all hantering i vår kapitalistiska värld där pengar byter händer så definieras det inte som våld utan som frivilligt handlande. De materiella ojämlikheter som framkallar handlingarna tycks så lätta att inte se bara för att den heliga penningen är med. Och som vi vet så har alla industrier en tendens att expandera. Den behövde medborgaren lever på att den umbärlige dör.

Även i vårt land och på vår del av kontinenten höjs allt oftare röster om att man borde erbjuda betalning till folk som vill transplantera sina organ. En ”vilja” som kommer att finnas och breda ut sig mer och mer ju mer av det redan obefintliga sociala skyddsnätet som krossas, ju mer lönenivåerna pressas ner och människornas tillvaro görs otrygg och osäker. Fattiga ensamstående mödrar arbetar idag för 8000-9000 kronor i månaden efter skatt. Det vet jag för sån var min lön som personlig assistent för bara några år sen. Men då hade jag i alla fall bara mig själv att sörja för och var inte som flera av mina kollegor ansvarig för ett eller ett par egna barn. När arbetslöshetssiffrorna stiger och folk utförsäkras, då skapas en marknad för deras kroppar. En nisch som det kallas på modernt språk.

Därmed är Enhet i högsta grad en aktuell bok. Missa inte den.

Några andra tips för er som liksom mig gillar bra dystopier är Margaret Atwoods böcker Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. Två sinsemellan högst olika men i båda fallen mästerligt berättade dystopier. Tjänarinnans berättelse om hur det kan gå när religiösa fundamentalister, i detta fall nordamerikanska kristna, får makten över ett samhälle och sätter sina teorier om kön i praktik. Oryx och Crake en spännande modern dystopi om genmanipulation, galna forskare och undergångsteknik. Besläktad med dystopin är Si-Fi boken, som genom att sätta in moraliska, politiska eller sociala frågeställningar i ett helt nytt utomjordiskt sammanhang diskuterar dem på ett intresseväckande sjeätt. Jag kan rekommendera Stanislaw Lem, men det är värt att tänka på att kvaliten på hans böcker är väldigt ojämn. Några superbra framtidsvisioner av Lem är i alla fall Solaris, Segraren och Fred på Jorden.

Tips från Konfliktportalen: avani video presenterar Jenny Wrangborh – Vi är här nu , Kaj Ranving berättar att Borgarna ger sig på semestern , Kim Muller Kön, klass och hamburgare , ett teoritips från Tusen pekpinnar Kick-ass Deluze och Guattari introduction!!

I natt drömde jag att jag och ett gäng andra försökte överleva olika attackförsök från ett gäng mördare. Det borde ha varit en obehaglig drömupplevelse, men faktum är att jag var en smula upplivad när jag vaknade. Över att filmen jag såg igår kväll – Battle Royale – hade satt såna spår att den smög sig in i mina drömmar. Västerländska skräckfilmer gör aldrig det.

Nu är väl Battle Royale i och för sig ingen skräckfilm heller, utan genren är betydligt mer obestämbar för mig som är medietränad i det västerländska filmlandskapet. Filmen är baserad på en bok och en mangaserie. Och jag är lite för gammal för att riktigt ha satt mig in i mangakulturen, när jag var ung var det hongkong-rullar som gällde. För den som kan sin manga är säkert filmens genre solklar, men jag uppfattade den som en blandning mellan skräckfilm, thriller, drama och romantisk film. Nu när jag behöver sammanfatta den skulle jag säga: en Fredagen den 13e som faktiskt var bra.

Fredagen den 13e var verkligen en av min ungdoms största kulturbesvikelser. Jag har sett en eller annan av filmerna vid olika tillfällen när vi som 16-17 åringar tyckte att det var en sorts manbarhetsritual att sitta tillsammans och se på dessa förmenta värstingfilmer om massakrer på ungdomar. Det var ju bara det att det att i verkligheten var filmerna något av det tråkigaste jag sett. Och  de tog liksom aldrig slut heller. Där satt man med sina popcorn och tänkte för hundrade gången ”Jaha, nu har de det trevligt här, nu kommer mördaren ”överraskande” att hoppa fram och yxa dem”. Och det gjorde han. Och jag brydde mig inte. För det fanns inget i de där filmerna som fick mig att engagera mig i en enda av karaktärerna, och utan inlevelse ingen utlevelse.

Battle Royale är väl en ungefär lika spekulativ film som Fredagen den 13e. Men den lyckas göra allt det rätt som Fredagen gjorde fel. Också BR handlar om en massaker på ungdomar. Ja närmast barn. Jag kan inte det japanska skolsystemet, men ungdomarna ska föreställa just ha lämnat år nio, ni som läser detta och är bekanta med det japanska skolsystemet får gärna skriva en kommentar om vilken ålder det motsvarar. I filmen verkade de vara någonstans mellan 11 och 14. Prepubertala eller precis nyligen pubertala ungdomar. Filmmakaren exploaterar friskt unga människors rädsla för vuxenvärlden och upplevelsen av dess svek, även om det i filmen beskrivs som att ”de vuxna var så rädda för ungdomen” så att de måste agera totalt psykopatiskt.

Detta tema understryks av den manliga, eller sannare pojkiga huvudrollens historia. Han lämnades av sin mor i unga år och ett par år senare tog hans far livet av sig. När det stackars barnet kom hem fick han se sin pappa dinglande från taknocken, och därefter blev det fosterhem. Denna vuxenhetens svekfulla karaktär tar sig konkret uttryck i att de vuxna instiftat en ny lag om ett årligt Battle Royale. En niondeklass utses varje år genom lottning till denna form att ritualiserat mord, en tävling där de på en otillgänglig ö i havsbandet tvingas slåss mot varandra på liv och död tills alla utom segraren är döda. Skulle de vägra spela med genom att överleva för många eller för länge sprängs de av de sinistra halsband de tvingas bära under tävlingen.

Elementet av djävulsk svekfullhet är tydligt: barnen sövs när de tror att de är på väg hem i bussen, och förs till ön ovetande om vad som väntar. Och de bringas till insikt om den obarmhärtiga tävlingen av en tävlingsledare som visar sig vara deras egna gamla klasslärare från klass sju. En ypperligt spelad psykopatisk figur som ser tävlingen som en chans att leva ut sina hämndkänslor mot en tidigare oregerlig klass. Där har ni upplägget.

Vad som gör det hundra gånger lättare att beröras av, och engagera sig i, BR än Fredagen, är att i BR är mördarna mänskliga, ja till och med barnsliga. De har hamnat i en situation de inte har valt och inte kan ta sig ur, drivna av önskan att överleva, men också många andra grundläggande mänskliga drifter och känslor, agerar de på olika sätt som går att relatera till och som därför engagerar. Det gör att BR långt ifrån bara blir en slasherfilm.

Att normen för en på djupet kärleksfull relation i filmen är den heterosexuella tvåsamheten är inte direkt oväntat och det får man köpa. Jag tycker ändå det är spännande att titta lite på de olika lojalitetsrelationerna i filmen och hur spelet mellan ungdomarna framställs.

Parförhållanden mellan pojke och flicka är de starkaste banden och de kan få de unga att hålla ihop även inför en hotande död, eller att välja den tillsammans hellre än att delta i striden. När barnen i filmen får sina slumpvisa och mycket olika kraftfulla vapen och annan packning ser man flera flickor krama varandra. Men den vänskapen ska sättas på prov. Håller flickors vänskap för allvarliga prövningar?

Precis som i den västerländska traditionen verkar svaret bli nej. Ett enda par flickor fortsätter faktiskt vara vänner in i döden. Men deras plan för överlevnad är också mycket lam. De ställer sig på en kulle och ropar ut sin vädjan om fred och sin förhoppning att fler som önskar det ska förena sig med dem. Inte överraskande blir de därefter kulsprutemat. Men de dör i alla fall tillsammans i en vänskap som faktiskt bar till slutet. Annat är det med ett gäng flickor som förskansat sig i en fyr, i den uttalade förhoppningen att backa upp varandra till slutet. Men en av dem lägger svekfullt gift i en manlig gästs mat (gift är just denna flickas vapen). Killen, som också är en av huvudpersonerna, är skadad och ingen skulle misstänka förgiftning om han inte överlevde. Men naturligtvis är det en av de andra flickorna som får i sig giftet och därefter är en blodig vendetta, präglad av misstänksamhet som kommer upp till ytan, oundviklig. En av de döende flickorna konstaterar ”Vilka idioter vi är, vi borde ha hållit samman, då kunde vi ha överlevt.”

En annan traditionell syn på kvinnor visar sig i de många utdraget skildrade verbala och våldsamma uppgörelserna mellan flickor som redan innan filmen haft konflikter. Nu övergår konkurrensen och bitchandet mellan flickorna i öppen mordlust. Vi får inte se en enda liknande uppgörelse mellan pojkar, till exempel mellan en mobbad pojke och hans antagonister, eller mellan pojkgäng. Pojkarna framstår som mycket tamare. Visst har de vänner, och visst begråter de dessas död, men deras lojaliteter är framförallt med flickor de är kära i eller tillsammans med.

Vi får dock ett exempel på killar som likt flickorna i fyren försöker samarbeta mot undergången. De söker en traditionellt manlig lösning genom att förlita sig på tekniken och välja en stark ledare. Ledaren i detta fall är barn till en, som han säger, ”aktivist” som syns på bild med en röd fana. Pojkarna förbereder under hans ledning en revolution i det lilla. Genom att dels, faktiskt framgångsrikt, hacka datasystemet, och dels bygga en bomb. Det är lite oväntat att mitt i en underhållningsfilm höra en uppräkning av ett mycket potent bombrecept. Och man undrar var på denna avlägsna militärbevakade ö pojkarna lyckas hitta alla de där kemikalierna. Men det får man försöka att inte låtsas om, och känna in revolutionsvibben en stund. Naturligtvis kommer även pojkarnas metod till korta och de faller på eget grepp.

Men utöver detta visar pojkarna framförallt upp sig som pojkvänner. Där lovar de lojalt att beskydda flickorna vilket verkar lika dumt som i verkligheten, för precis som i verkligheten är flickorna de som är robustast när det gäller. Här tycker jag den japanska kvinnoskildringen avviker från den västerländska på ett bra och roligt sätt. I merparten av alla amerikanska thrillers är kvinnorna i avsaknad av egna djupare drivkrafter, av egen vilja och sexualitet, de är kärl för männen att fylla med innehåll, av födsel på en gång offer och i grunden oskyldiga. Då tänker jag inte bara på ärkereaktionära slasherfilmer som Fredagen den 13, utan på amerikansk film lite bredare, inte minst thrillers. En jämförelse man skulle kunna göra är att titta på John Woos Face Off, där kvinnorna som använder våld undantagslöst är agenter för olika män. Så är det uppenbarligen inte i mangavärlden, där flickorna har en egen agenda, egna genuina begär och en stark vilja. Här är flickorna inte alls offer på samma sätt, och de blir åtråvärda genom att faktiskt ha något eget att komma med. I en väldigt snygg scen får vi se en vacker flicka göra upp med en stalkande kille som är olyckligt förälskad i henne och inte kan släppa taget. Pojken framstår verkligen som det patetiska och rädda barn han är när han inte med armborst i hand kan försvara sig mot den störtförbannade flickans kniv, utan låter sig stickas ner i en attack mot de känsligaste delarna.

Två jokrar i leken är två äldre pojkar, vinnare från tidigare års BR, som uppenbarligen plockats in för att försvåra de yngres möjligheter att överleva spelet. Här finns en satansfigur och en änglafigur, som ska vara någon sorts yttersta referenter för spelet.

Ett tema som kommer fram på slutet är den gamle lärarens motiv för att offra barnen, hans hat mot ouppfostrade ungar. Han väljer dock att idolisera en av flickorna i klassen, som för honom är en värdig vinnare genom att vara det enda genuint snälla barnet. Om det hade stannat här hade det varit snyggt. Men här finns en pedofil underton som gör det hela lite väl sunkigt. Han är en ensam man, som slutat kommunicera med sin fru, vilket illustreras i filmen när hon ringer honom på mobilen då och då. Men han lyssnar in sig på det rena flickebarnet, eftersom alla tävlingsdeltagare sig själva ovetande har mikrofoner i halsbanden. Då får han höra att hon drömt om honom och efter drömmen insett att han är en ensam man. I den ganska sunkiga drömmen går hon och läraren vid vattenbrynet ätande varsin isglass. Naturligtvis är lärarens kärlek och beundran för flickan platonisk och och idealiserande, men det gör det hela nästan ännu äckligare tyckte jag. Även om jag kan förstå den som tycker att det på ett bra sätt förstärker det psykopatiska intrycket läraren gör. I varje fall får det honom att på någon nivå acceptera och möjliggöra de sista överlevande ungdomarnas totala brott mot reglerna.

Om det finns någon slutmoral i filmen är det att den unga kärleken mellan flicka och pojke överlever trots alla odds, och med lite hjälp från vuxnas pedofila svaghet. Och, naturligtvis, att vuxenvärlden ska man aldrig under några förhållanden sätta sin lit till.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna rapporterar Lögner, repression och brist på bevis -Om gripandet av tio Fittjabor, Andrea Doria skriver om Guillous magplask, Autonoma Kärnan postar Till minne av Björn Söderberg, Dom ljuger berättar En glad nyhet, och en dålig, VSF är nya på portalen kolla gärna in dem.

Övriga tips: för den historiskt intresserade finns en bra artikel om Hinke Berggren och hans tidningsprojekt Under röd flagg på arbetarrörelsens arkiv och biblioteks hemsida, planka.nu berättar att SL har världens högsta tilläggsavgift, appropå alliansens senaste angrepp mot verklighetens folks verkliga möjligheter att få tillgång till kultur, utöva kultur eller utbilda sig säger Åsa Linderborg Jag utmanar er, kulturchefer, adoptera varsitt vägkrogsbibliotek, Sopåkarna är på krigsstigen igen, om ni har missat den kamp som just nu pågår i stadsdelen Aspudden i Stockholm för att rädda badhuset åt innevånarna så kika gärna på aktionsgruppens hemsdia

Jag är ledsen att jag skrivit så glest här på bloggen. Att läsa lingvistik är ett styvt jobb, och det blir inte mycket tid över mellan passen på SU, där man sitter och läser bland råttor stora som chihuahuaor. Men i morse hade jag ett intressant samtal om Halloween och magi som fick mig att ta mig samman och sätta mig att skriva tillslut. Det var kul får jag säga att låsa upp min gamla blogg igen och se att folk fortfarande är här och läser inlägg varje dag!

Det är snart Halloween och förra året skrev jag en special om onda blommor. I år tänkte jag lite på högtiden som sådan. Jag har nämligen läst om dess ursprung i Skottland och på Irland.

Samhain är det gamla keltiska namnet på November, och allhelgonaafton ”all hallows eve” firades en skördefest som berörde både skörden och döden. Det var alltså natten den 31a oktober fram till soluppgången. En natt när gränsen mellan de dödas och de levandes värld ansågs som tunnast. Denna natt kunde man råka både avlidna och onda/illvilliga andar. I rituellt syfte maskerade man sig, genom att själv klä ut sig till en ande kunde man dölja sig för onda andar, eller i alla fall mildra deras farlighet. En sorts offerritual skedde också under Samhain, man slängde djurben på eldar, därav heter det än idag ”bonfire”. Man lyste också upp hus och gårdar denna farliga natt, bland annat med rotfrukter som man skurit ut andeanletsdrag och sedan satt in ljus i – detta känns igen även i dagens Halloweenseder.

Är man som jag lite intresserad av folklore kan man även känna igen en liknande svensk natt, då både dödas andar och annat oknytt var löst, nämligen lucianatten den 13 december (som för övrigt också är min födelsenatt). Långt innan dagens småmysiga familjefirande med ljusklädda sångtåg var lusse helt enkelt en natt av fruktan. Då man måste stiga upp och vaka mycket tidigt, därav lussefrukosten, och lyste upp gårdarna med så mycket ljus som möjligt för att hålla borta de döda. Dagens luciatåg har egentligen ett helt annat ursprung: de stjärngossespel som byggdens ungdomar förr ofta iscensatte innan jul för att tigga ihop lite förtäring och sprit till en ungdomlig julfest. Ibland var flickor med men det var framförallt pojkar. Utklädda till tre vise män med stjärnstavar i händerna sjöng de busiga småoanständiga tiggarrim med slutklämmen att det var bäst för gårdsfolket att skänka något. Också i nutidens spegel av Samhainfirandet har man inkorporerat en sådan ritual, där barn tigger lite godis till kvällens kalas.

Det är intressant att tänka på att dagens tandlösa barnritualer, små grodorna på midsommar, luciatåget i småskolan, påskkärringarna på våren eller, i den mån vi importerat det, ungdomarnas Halloweenmaskerad, alla är moderna återsken av praktiserad magi. Något som en gång var en absolut, och ofta skrämmande, verklighet. Den sista natten i oktober, eller här den 13e natten i julmånaden, kunde man verkligen ställas öga mot öga med en död eller i värsta fall en ond ande. Det påkallade vaka, ljus, sammanhållning och magiskt försvar.

Dessa magiska föreställningar får en osökt att tänka på människobarn, inte minst åttaårsåldern som är en period av magiskt tänkande. Men även om det dominerande under denna utvecklingsperiod så ska vi nog erkänna att det magiska tänkandet aldrig helt lämnar oss. Vi vuxna människor tänker och agerar mycket mer magiskt än vi själva är beredda att medge. Det är lätt att se barns magiska tänkande, eller att det gamla keltiska, vikingatida eller dagens stamsamhälle i Amazonas präglades av magiska föreställningar. Men i hur hög grad vårt eget högteknologiska västerländska kapitalistiska samhälle drivs av magi är det svårare för oss att se. Jag ska här inte gå in så djupt på det, men ni som är intresserade av vad jag menar med detta: läs gärna min äldre text här på bloggen It’s a kind of magic.

Vi föreställer oss lätt av vi är så rationella. Och att mellan den rationella nutiden och den hedna forntiden ligger kristendomen, som skulle representera en brytning med det magiska. Kristendomen har ett starkt propagandistiskt intresse av att framställa sig som religion istället för magisk praktik, som något annat och mer rationellt än det ”hedniska”. Men kollar man på hur kristen ritual faktiskt ser ut så är det svårt att hålla med om propagandaskillnaden. I kristendomens absoluta centrum ligger två klart magiska fundament. Det ena är den obefläckade avelsen. Det andra är nattvarden.

Under den heliga nattvarden förvandlas oblaten till Jesu kött och vinet till Jesu blod. Generation efter generation av kristna får vara med om det heligaste i sin kult, att fysiskt deltaga i ett människooffer. Människor har genom tiderna offrats i magiska syften och blir enligt mig offrade på liknande sätt i samma syften också i vårt samhälle. Men gårdagens offer var tydligare kopplade till rit. Ofta räckte det kanske att offra en slav, en förbrytare eller en människa tagen som krigsbyte. Men när det verkligen rådde missväxt eller svält, ja då kunde det mycket väl vara konungen eller något av hans barn som fick släppa till halsen. För ju större katastrof – dess mäktigare offer.

Likaså är det med Jesus, vilket offer kan vara större än en Gud, Jesus offer som guds son duger därför i de kristnas ögon som enda offer. Om de gång på gång rituellt tar del av hans kött och blod, då är mänskligheten därefter försonad, och möjligheten att överleva döden och släppas in i himmelriket öppnad. En död som för övrigt, ironiskt nog, den gammaltestamentlige Jahve dömde de dittills odödliga människorna till, efter att de följt sin mänskliga natur och ätit av ”kunskapens frukt på gott och ont”. Därför att han var rädd för att vi annars inte skulle behöva honom…

En kuriositet i sammanhanget är väl det kristet grundade judehat som går ut på att det ju var judar som dödade Kristus. Om vi nu för ett ögonblick glömmer att det i själva verket var romare som dödade Kristus och att Kristus själv var jude, så framstår denna harm ändå som ett mysterium. För hela den Kristna tron bygger ju i själva verket på att Kristus offrades, hade han inte hängts på korset hade ingen försoning och inget liv efter döden, och därmed ingen kristen frälsning, varit möjlig. Jesus säger på korset ”det är fullbordat” syftande på en gudomlig plan som flera gånger hänvisas till i evangelierna.

Letar vi moderna exempel på rituella offer av makthavare under tider av katastrof räcker det kanske att tänka på tsunamikatastrofen i sydostasien. Lars Danielsson slapp i och för sig bli av med nacken, han fick bara avträda sin relativa makt. Sedan hemligstämplas tsunamibanden i 70-år, för där döljer sig uppenbarligen något mer upprörande. Även andra likheter kan återfinnas mellan andra tiders och platsers magiska uteslutande av den som bryter tabun, och vår egen tids. Jag ser till exempel en klar koppling mellan det äldre kinesiska bruket att förklara misshagliga människor för spöken under deras återstående ickeliv, det Haitiska voudounstraffet zombiefiering och vårt moderna bruk att hänga ut och därmed socialt dödförklara verkliga eller påstådda pedofiler.

Poängen här är att dessa magiska handlingssätt och tankemönster inte är mer omoderna nu än de var år tusen. Inte heller mindre rationella. Det ligger i vår mänskliga natur. Och vår natur är, precis som de kunskapens frukter ingen gud i världen kan hindra oss att smaka, på gott och ont.

Det sämsta alternativet tror jag är att förbli omedveten om denna magiska del av vårt inre. När makthavare vet om den men vi inte har koll på den, då kan vi låta oss mobiliseras till vad som helst. Jag såg det där under hysterin efter Anna Lindhmordet. Som tur var utnyttjade inte politikerna de horder som kom ut på gatorna med facklor i händerna beredda att låta sig mobiliseras, till något radikalare syfte än att kräva livvakter åt politiker. Men en man som Hitler däremot hade full förståelse för vad magiskt tänkande, magisk ritual och blodsoffer kan användas till.

Om vi däremot är medvetna om vår magiska potential, och överhuvudtaget medvetna om oss själva, vår omvärld och hur det sociala samspelet verkligen fungerar i ett samhälle, så kan den istället vara en tillgång. När vi utsätts för magi kan vi välja att genomskåda den, och vi kan också komma med verksamma magiska svar. Utövandet av konst, litteratur, många former av gatupolitik (när det handlar om annat än rena slagsmål) är exempel på magisk ritual av ett livsbejakande slag.

Det som gör moderna människor allra svagast och mest kastrerade är individualismen, där magi bara kan utövas genom att ikläda sig de magiska roller samhället tillhandahåller: som konsument. Det gemensamma gränsöverskridandet däremot, karnevalen i moderna former kan då som nu oskadliggöra onda andar.

Den människa som inte tror på magi är en farlig människa. Därför att hon inte kan se att alla krafters och skeendens nyckel ligger inom henne, och då måste hon istället skylla på något yttre. En bibel, en lag, en regering, en gud, ett sunt förnuft, allt detta får ersätta en inre kompass. En sådan människa kan säga sig förledd av djävulen eller demoner, därför att hon inte erkänt ansvaret över de krafter hon har inom sig. En sådan människa följer en guru, en Hitler eller lagens bokstav och säger efteråt ”jag lydde bara order”. Men vad betyder att lyda order? Är det inte det samma som att lägga sig själv på offeraltaret, att ge upp sin vuxenhet och sin mänsklighet för andras rituella syften? Istället för att vara den som medvetet kanaliserar sin inre mänsklighet mot det kollektiva egots verkliga önskningar och behov. Jag säger som ett gammalt slagord jag såg en gång: ”Steal the most dangerous and valuable treasure of all: Thyself.”

Med allt detta i baktanken begrundar jag Göran Hägglunds tal om Verklighetens Folk. De verkliga människorna är enligt Göran inte intresserade av konst, gränsöverskridande eller maktkritik, de är helt vända inåt mot familjelivet och rädda för allt ”onormalt”. Och visst slår Göran Hägglunds ord an en ton hos många. Jag förstår verkligen varför. För det magiska har institutionaliserats och tämjts i vårt samhälle, blivit en industri. Och därmed något dött utanför den verkliga kulturen i förorter, på arbetsplatser och på gator. Det finns en massa akademiker, vänsterdebattörer och queerteoretiker som hela tiden gör samma skillnad på folk och elit som Hägglund. Den vanliga svensken, de i den heterosexuella parrelationen, den vite medelålders mannen är ”normen”. Vad denna norm består i är lite oklart, men den är ful, låg och värd förakt.

För min del tycker jag det ser ut som att Göran Hägglund gör gemensam sak med just den kulturelit han påstår sig polemisera mot. De verkar så rörande överens om detta: hur okulturella, normala, vanliga, tråkiga, inåtvända och isolerade i sina familjeöar folk i allmänhet är. Folket är en skock kastrerade får som antingen ska skällas ut, vädjas till eller uppfostras.

Det känns som makthavarnas dröm, att tömma oss vanliga människor på vår magiska potential. För visst kan man göra en Hitler och utnyttja denna sida hos människorna, men risken finns ju ändå där hela tiden att de ska upptäcka att de lika gärna kan använda den för sina egna genuina intressen. Och när situationen blir tillräckligt desperat – då är det konungens hals som ryker.

Om ni vill ha lite musik nu så tar vi en favorit i repris: Ghosts of Cable Street. För att fira att det idag är årsdagen av denna legendariska händelse 1936.

Tips från Konfliktportalen: Autonoma kärnan analyserar den pågående krisen under Bokstaven E – Nyliberalismens sista sommar, Cappuccinosocialisten kommenterar också verklighetens folk i Get real!, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Makten och ägandet över media, Guldfiske berättar om Vintern fritidsgårdarna höll öppet, Kaj Raving  kommenterar folkomröstningen på Irland i En dålig dag för demokratin, Kim Muller berättar hur du kan Fördjupa dig om de autonoma, Kvinnopolitiskt Forum känner Den fräscha doften av brunt, Kvinnor beskriver brutala reaktioner på en brutal verklighet i Going postal/så går det när man avskaffar LAS, den filosofiskt intresserade kan med fördel läsa Lokes Logiska felslut – kritik mot nyliberalismens objektivism,  Luftslottet analyserar Meyers Twillight-serie i Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn? , Vardagspussel diskuterar den osynliga stölden från de fattigaste i Det bidde… en tumme!,

Övriga tips: Skumrask bjuder på sköna musikmixar, skräckförfattaren CJ Håkansson skriver om monsterserier i Lämna mig i fred!, Tidningen Kulturen intervjuar Bo Cavefors i Cavefors om Cavefors, följ den Kafkaliknande verkligheten för en arbetslös i dagens Stockholm på Ledighetskommittén

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom ”låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: ”BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om ”våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett ”vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott ”olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket -vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i :)

Jag är typen som tycker om att avsluta saker. Under sommaren tänkte jag läsa ikapp det jag inte hann i slutet av förra terminen så att jag kunde presentera en avslutning av min litterära serien: en fjärde och sista utflykt i kanon. Men ibland får man skrota sina planer när de möter verkligheten.

Därför inser jag nu att det inte blir någon samlad beskrivning av: Höderlin, Romantiska fragment, Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelly, H.C. Anderson, Stagnelius, Almquvists Drottningens juvelsmycke, Austens Stolthet och fördom, Brontes Wutherin Heights, Balzacs Pappa Goriot, Flauberts Madam Bovary, Baudelaire, Verlaine, Rimbaud, Mallarmé, Whitman, Dickinsson, Dostorjevskijs Brott och straff, Ibsens Villanden, Stindbergs Giftas och Röda rummet, Fröding, Lagerlöfs Gösta Berglings saga, T.S Eliot, Gertrude Stein, Tjechovs Måsen, Brechts Mor Courage och hennes barn, Becketts I väntan på Godot, Prousts På spaning efter den tid som flytt, Joyces Ulysses, Woolfs To the lighthouse, Kafkas Processen, Blixens Seven Gothic Tales, Duras Dödssjukdomen, Pynchon The crying of lot 49, Södergran, Boye, Martinssons Aniara, Tranströmer och Åkesson.

Även om det naturligtvis finns fantastiskt mycket att berätta om här. Inte minst rekommenderar jag alla att läsa Ulysses som är en helt fantastisk bok med en mästerlig berättarteknik, och dess rykte att vara svårläst är betydligt överdrivet, till min överraskning fann jag den medryckande och njutbar att läsa.

Men även om det inte blir en fjärde utflykt får jag istället desto mer orsak att återkomma till dessa böcker på bloggen i framtiden. För att inte duka under för den otrevliga känslan att lämna något helt oavslutat skickar jag i alla fall med ett boktips från romantiken i en av dess klassiska genrer -skräckromanen.

E.T.A. Hoffman, Sandmannen

Berättarperspektivet förskjuts hela tiden i Sandmannen. Den börjar som en brevroman och introducerar därmed romanens två poler i form av Nathanael och Klara. Det första och tredje brevet skrivs av huvudpersonen Nathanael och det andra av Klara. På så sätt får vi se grundhistorien ur två varandra motstående psykens perspektiv. Den ljusa, livsglada kvinnliga Klara som anser Nathanaels upplevelse av Sandmannens existens vara galenskap, och det onda ligga i hans inbillningskraft. Och den ångestfulle, passionerade manlige Nathanael som skräckslagen ser Sandmannen som mycket verklig.

Efter de tre brevens växlande dyker oväntat författarjaget upp för att kommentera historien på egen hand, tills den drivs till sitt tragiska slut. Författaren talar här som författare och vänder sig direkt till oss läsare, närmast som i en fortsättning av brevformen, fast brevet nu är författarens bok. “Gode läsare”, “min käre läsare” så vänder sig författaren till oss, förklarar sina motiv för att skriva historien och kommenterar också sin skrivprocess: varför han till slut valde att börja boken i brevromansform.

Samtidigt som författaren vädjar om att bli trodd hävdar han att han är en gammal vän till huvudpersonerna Klara och Nathanael. Om man tänker ett varv till på saken så kan E.T.A. Hoffmann mycket väl sägas vara Nathanaels käre vän och småförälskad i Klara, just så som han själv påstår. Nämligen så som en författare kan gripas av välvilja och kärlek till sina egna litterära figurer.

Symboliskt kan man se dessa två figurer som den ljusa och mörka delen av författarens eget psyke, liksom i förlängningen av allas våra psyken, där en inre strid ständigt utspelas. Detta ligger också i linje med den tidens psykologiska uppfattning att varje människa har en “nattsida”. Bokens huvudtema är den inre striden mellan vansinne och förnuft inom människan.

I det första brevet återberättar Nathanael sin skräckupplevelse som barn, där Sandmannen förbannade hans  framtida blick och dödade hans far, och beskriver hur denna skräckfigur kommit in i hans liv. Brevet är tillsänt Klaras bror Lothar, men feladresseras så att det hamnar i händerna på Klara. Nathanaels brev avslutas “Hälsa till min kära, ljuva Klara”. Svarsbrevet avslutas “Min evigt hjärtinnerligast käre Nathanael.” Sålunda introduceras redan från början tre teman: den förvända blickens förbannelse, kärlekshistorien mellan Nathanael och Klara som kommer att sluta i tragedi, och dialogen mellan dag- och nattsidan hos människan.

I tredje brevet introduceras Lothar som den tredje, utomstående, parten. Han får dock aldrig själv komma till tals i romanen utan skildras konsekvent av andra. Övriga huvudpersoner får vi alltså se både inifrån sitt eget psyke, beskrivna av varandra och höra i dialog.

Efter de inledande breven får vi följa Nathanaels framskridande kamp mot vad omgivningen ser som hans vansinne och han själv som sitt öde, en förbannelse. Först hemma hos Klara och sedan tillbaka i staden där han studerar. Hos Klara får vi följa hennes kärleksfulla närvaro och vädjanden till honom att se ljust och normalt på livet och vara i det vardagliga med henne och brodern. Parallellt får vi följa hans inre kamp där han ömsom tror på Klara och ömsom på förbannelsen. Den demoniska inre rösten uttrycker han i dikter. När han läser upp en dikt som förutspår slutet på relationen med Klara fungerar den som en självuppfyllande profetia. Ett mörkt moln dyker symboliskt upp på himlen över dem, och Lothar utmanar Nathanael på duell. Motsättningarna är öppna.

När Klara inte tror på Nathanaels inre vision utbrister han: “Din förbannade livlösa automat.” Det sanna och normala ställs därmed på huvudet, trots att huvudperson snart efter denna händelse skenbart försonas med syskonparet och vardagen. Dock är denna scen historiens verkliga peripeti. Snart därefter uppsöks han av Sandmannen. Kämpande mot sin rädsla när sandmannen lägger fram glasögon och kikare, symboler för förvänd syn och teknik istället för sann uppfattning, köper Nathanael en kikare. Han har en obehaglig känsla av att bli lurad, och hela scenen påminner om ett kontrakt med Satan, om än skrivet halvt i trans. Med sin nu helt förvända syn förälskar sig Nathanael i en automat, Olimpia. Scenen när Nathanael förkastar den levande förnuftiga och självständigt tänkande Klara med orden att hon är en livlös automat får en ironisk, eller kanske man ska säga svart humoristisk, parallell i den scen där han förälskat säger till den livlösa automat som bara kan säga “ack”: “O, du härliga, himmelska kvinna! Du stråle från kärlekens förlovade rike -du djupa själ, som hela min existens speglar sig i.”

Hela romanförloppet är kort och komprimerat. Man får inte reda på exakt hur lång tid historien utspelas under, men det kan knappast röra sig om mer än ett år. Förloppet är den tilltagande galenskapen och dess slutpunkt döden, eller i en parallelll läsning Sandmannens återkomst och hans förbannelse som når sin fullbordan. Men i början får Nathanael göra en återblick som målar upp hans barndoms händelser, och därmed blir romanförloppet på samma gång huvudpersonens hela liv. Dessutom görs en framåtblick i allra sista stycket som visar att Klara i enlighet med sin natur kommer att få ett långt och lyckligt liv.

När sanningen om automatkärleken uppdagas för Nathanael och han tas in på sinnessjukhus beskriver Hoffmann satiriskt omgivningens reaktioner och osäkerhet. Han blinkar också till läsaren genom att lägga följande ord i munnen på en professor i retorik och poesi: “Högt ärade damer och herrar! Märker ni inte var hunden är begraven? Det hela är en allegori – en vidareförd metafor! -Ni förstår mig! -Sapienti sat!” Därmed överlämnar han tolkningsfrågan till läsaren. Vad är allegorin och vad är Olimpia för metafor? Är det industrisamhällets döda liv i motsatts till det äkta organiska livet? Är det galenskapens förvända syn som skrämmer genom den lilla misstanke vi inte kan låta bli att hysa att de galna faktiskt skulle ha mer rätt än vi? Handlar det om tomma äktenskap där allt är yta? Handlar det om människor som i sin självupptagenhet försummar att se de människor som finns där för dem, och stirrar sig blinda på värden som endast kan leda till ensamhet? Det är några läsningar jag gjorde, men möjligheterna till tolkning lär vara många fler. Det är något mycket tilltalande med Hoffmanns underfundiga sätt att berätta dubbeltydigt och öppna upp för läsarens medverkan i historien.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk skriver om Fighters and Lovers – som utmanar terroristlagstiftningen med sina kläder,  Anarkisterna om varför de säger Fuck EU, Björnbrum funderar på en aktuell fråga Kan förvarningssystem för ekonomiska kriser fungera?, på Bola de Fogo kommenteras 80-talets återkomst i Honduras, Cappuccinosocialisten kommenterar Brås extremistrapport i Bunta ihop dom, Dagens Konflikt konstaterar att Israels armé behöver PR-lektioner,  Dom ljuger skriver om Fredrik Federley i En idiots uppgång och fall, Guldfiske sätter Brås extremistrapport i ett internationellt ljus i sin artikel Isolera bråkmakarna, Kaj Ranvig ställer frågan Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Kim Muller publicerar Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Luddigt och Logiskt i Politiken anser att Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Luftslottet hävdar att 1984 har ett begränsat användningsområde som politisk metafor, Redundans berättar om Erfarenheten av att vara terrorist, Svensson berättar om Adam Backström – fastighetsklipparn och jag funderar på varför staten som kunde ingripa mot dennes spekulationer med en lag på 70-talet idag inte kan göra samma sak mot all ”sms:a låna”-företag, Totalavlöning´s Blog berättar om lekfullt bus på ett tryckeri, Vardagspussel berättar om En arbetsdag.

Övriga lästips: Planka.nu har verkligen växt och hjälper nu Obama, Skumrask visar snygga afficher i Return of the evil No Jobs, den som vill visa sin solidaritet med den hårt prövade befolkningen i Palestina kan göra det genom att gå på gala, den som är nyfiken på Fighters and Lovers produkter kan kolla in deras hemsida.

I stark sommarvärme åkte jag för att andra året i rad delta i Alternativa Politikerveckan på Gotland. Ön verkade så mycket mer lockande och vacker i år. Kanske för att jag inte, som förra året, höll på att tända av från stark smärtmedicin efter ett armbrott. Det berömda vita himmelsljuset, den vita stenstranden vid hamnen, armadan av svanar som seglade in mot stranden vid sextiden på morgonen, valmoblommor, cikoria och jättetistlar.

Å andra sidan den galna politiska cirkusen som pågick i stan. En bekant berättade att förra året pågick runt 500 programpunkter under Almedalsveckan, i år var det runt 1000. Makthavare av alla slag: politiker, lobbyister, kyrkor, företag, mediamänniskor, försökte alla bjuda över varandra med valfläsk i bokstavlig bemärkelse. Det bjöds på allt: grillade grisar, frukost, brännvin, godis, tidningar, läppglans, vin, öl. Kontrasten kunde inte vara större till Alternativa politikerveckan, där istället vardagens politik stod i fokus; kampen på arbetsplatsen och i kvarteret.

Den första föreläsningen jag gick på hölls av en tjej från Motarbetaren. Hon pratade om hur man kan kämpa på arbetsplatsen i ett så osäkert yrke som vikarie i vården. Hon berättade om hur hon och kollegorna gått samman och fått igenom löneökningar för alla genom att agera enat. Dessutom gav hon goda råd om hur man bör agera och hur man inte bör agera som vikarie eller på sommarjobb, för att få en bra gemenskap och sammanhållning uppåt och vara solidarisk med arbetskamraterna. Och om övervakning och kontroll i vården, underbemanning och hur man kan motarbeta den, om förhållandet till vårdtagare och behovet att agera självständigt som just arbetare med andra behov än vårdtagare eller anhöriga.

Dagen därpå, i onsdags, började med en programpunkt med Varken hora eller kuvad. De fyra kvinnorna i panelen tog upp religionsdebatten, som jag också deltagit i här på bloggen. Precis som jag har de under de senaste åren upplevt en starkt religiös vind, där det sekulära samhället många gånger ger vika för religiösa organisationers påtryckningar. Tydliga exempel är de religiösa friskolorna. De pekade på samverkan som nästan alltid finns mellan organiserad religion kvinnoförtryck, auktoritär och våldsam ”uppfostran” av barn, indoktrinering och patriarkala värderingar. De förklarade hur den patriarkala hederskulturen förvandlar kvinnor till varor. Det fästs enorm vikt vid om kvinnan är gift eller ogift, och att ogifta kvinnor är oskuld. Giftermål är en tradition som inte går ut på frivillighet eller kärlek, utan är en affär mellan familjer och släkter, framförallt männen. Hela det patriarkala samhället är baserat på prostitution. Det påpekades att förlorarna på den neoreligiösa vågen är kvinnor, barn, och arbetarklass i förorterna. För det är inte rika och väletablerade föräldrar som övertalas att sätta sina barn i dessa indoktrineringsskolor. De kvinnor i panelen som var invandrade uttryckte en enorm frustration över vad man uppfattar som den svenska vänsterns och svenska feministers svek i dessa frågor. Vänstern som en gång i tiden var fanbärare för en sekulär utveckling där kyrkan skiljdes från staten är nu helt frånvarande när det gäller att försvara folk från prästvälde, religiöst tvång och indoktrinering.

Därefter tog jag en liten paus och hämtade andan inför mitt eget föredrag på eftermiddagen. Det var i Biblioteket, på den vackra S:t Hansskolan där hela veckans program genomfördes. Jag pratade om den antifascistiska historien i Sverige under 90-talet. Inte med betoning på fasciströrelsens historia, utan på vår historia som motståndare till den. Jag delade också ut lite frågor till workshopen dagen därpå, så att folk skulle hinna fundera lite, för historien är bara relevant om man sätter in den i sitt sammanhang med nuet, och använder erfarenheterna till någonting.

Sista programpunkten jag gick på den dagen var America Vera Zavalas föredrag om fabriksockupationer i Argentina. Hon berättade mycket intressant om Argentina och vad som hände där 2001. Militärdiktaturen rensade 1973, för övrigt samma år som jag föddes, på ett mycket brutalt sätt ut hela vänstern i landet. Folk torterades och släpptes ut över havet från helikoptrar, så att deras döda kroppar när de började flyta i land på stränderna skulle hålla de oppositionella i befolkningen i skräck och tystnad. Den nyliberala politiska agendan genomdrevs under befokningens tystnad. America berättade att i ett arbetarområde med 2 miljoner innevånare fanns på 80-talet ett enda sjukhus, ändå var det långt ifrån det fattigaste området. Krisen 2001 bröt den tystnaden, folk tog till gatorna i hundratusental. En annan sak som hände var att arbetarna tog över de företag som cheferna bara smet ifrån, lämnande skulder och månader av obetalda löner efter sig. Hon visade hur dessa företag mot alla odds klarat sig mycket bra tack vare stöd i lokalsamhället, om än fientligheten från politiskt håll varit stor. Hon berättade om en syfabrik och ett hotell som exempel på framgångsrika arbetarstyrda företag. Alla dessa drivs genom stormöten och med arbetsrotation. Inte på grund av några ideologiska principer, utan därför att arbetarna funnit tillvägagångssättet effektivast. Ett par av företagen hade övergått till en ledarprincip efter att arbetarna kommit överens om det, men för dessa går det generellt sämre. Det har också visat sig att när arbetarna själva styr tycker de flesta att det är roligare att vara i produktionen än i administrationen, eftersom de numera styr över vad som ska produceras, hur och i vilken takt och omfattning. En kvinna på syfabriken berättade att hon blev mycket nervös när det var hennes tur att stå för ekonomistyrningen, hon som de flesta där hade börjat jobba direkt efter grundskolan och trodde att räknandet kunde bli svårt. ”Men” konstaterade hon ”det var ju jättelätt, bara plus och minus”. För så blir det när behovet av att hålla undan mervärde från arbetarna och fördela vinst bland utomstående intressenter inte längre finns. America pratade också om den senaste europeiska vågen av chefskidnappningar och arbetsplatsockupationer i Europa, och om hur Globaliseringsrörelsen som varit aktiv och drivit frågor dödades av att kriget kom i och med 11e september.

Kvällen avslutades med filmen Bloody Sunday, om den fruktansvärda massakern på Nordirland.

Torsdagen startade med en blockad mot Elisabeht Markström, som avskedat en anställd på föreningen HOPP utan saklig grund och därefter lockoutat den anställda och förhandlingsvägrat. Tyvärr försov jag mig denna morgon så jag kunde inte vara med på blockaden mot det möte där politikern Markstöm skulle marknadsföra sig själv. Men jag hörde efteråt att det blivit lyckat. Uppslutningen var stor och alla flygblad gick åt direkt. Nojan bland makthavarna var också tydlig när denna lilla fackliga symbolhandling ledde till att Markström kom med livvakter och diverse tanter i föreläsningssalen visiterades. Man kan ju undra vad de hade väntat sig? En bomb? Ett knivdåd? Skrattretande.

Jag hann inte ens vara med på Strejkskolan med Frances Tuuloskorpi, som jag annars sett fram emot mycket. Frances har arbetat sen 1977 på bageri, där hon varit drivande i en fackklubb som, tyvärr så ovanligt nog, drev klasskamp på arbetsplatsen. Det finns en film om kampen på Bagarn som alla som inte sett den måste se: Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Däremot hann jag till hennes eftermiddagsföredrag ”Tror du att våra villkor bestäms uppifrån, genom avtal och lagar?” Hon visade i detta, som jag tycker det allra bästa av föredragen jag hörde, med all önskvärd tydlighet att så är det inte. Hon beskrev utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren när arbetsköparna varit de som drivit klasskampen. Hon visade hur besluten som medvetet eller omedvetet tas av arbetarna på varje enskild arbetsplats, när det gäller vad man ska acceptera eller ta strid för,  är det som avgör vilka avtal och vilka lagar som blir möjliga. Hon beskrev fackens svekfulla medgörlighet, men också hur förödande det är när arbetarna inte förstår att det är de som är facket. Bara när de sätter sig (det vill säga strejkar eller tar till annan stridsåtgärd) ger de ombudsmännen verklig möjlighet att förhandla. Hon tog exemplet LAS som började urholkas redan under 90-talet, genom att arbetsköparna använde krisen som ursäkt för att flytta fram sina positioner. De tryckte på för ändrade avtal, som skulle ge möjligheten till permanent underbemanning genom utökad rätt att använda visstidare. Facken gav efter till den grad att antalet visstidare blev obegränsat. Därefter kunde näringslivet argumentera att ”LAS är för krångligt”, en oreda som ordnats av dem själva genom att öppna för underbemanning och obegränsad visstid. Frances konstaterade att nästa mål som arbetsköparna har är att helt fritt få sparka vem som helst när och hur som helst. Och som hon sa ”Hur många arbetarkollektiv vägrar i praktiken att acceptera det, ja jag vet bara ett: Lagena”. Det är verkligen en katastrofal bild att se dem föra den kampen ensamma utan någon uppbackning från den påstått så ”starka” svenska fackföreningsrörelsen. Hon tog också upp utpressningsmetoden arbetsköpare använder idag, som vi ser skräckexempel på i till exempel fallet Älvsbyhus. Slutordet blev att all annan kamp på alla andra nivåer i samhället än våra arbetsplatser blir en meningslös lek om vi inte driver politiken där det verkligen gör skillnad: på arbetsplatsen.

Efter Frances föredrag var det min tur att hålla i programmet, men det kändes skönt att under workshopen var det inte jag som skulle hålla låda, utan fokus låg på deltagarnas tankar kring antifascism. De fick diskutera i smågrupp och storgrupp kring bland annat följande frågor:
Vad kan ni se för likheter och skillnader mellan dagens situation och hur det var på 90-talet när det gäller antifascism?
Vad kan vi lära oss, om något, både bra och dåligt?
Är antifascism en viktig fråga, varför/varför inte?
Finns det problem med att så mycket kraft ägnas åt just den antifascistiska frågan?
Kan man integrera antifascismen i sin organisations övriga praktik eller ska den tas separat?
Hur förhåller sig denna fråga/bör denna fråga förhålla sig till övriga mer offensiva politiska frågor?
Hur skapar man största möjliga trygghet vid antifascistisk verksamhet och hur ska man motverka våldsspiraler?
Hur mobiliserar man allmänheten?
Hur förhåller vi oss på ett vettigt och framgångsrikt sätt till ett idag mer städat rasistparti som SD?
Vad har ni för tankar kring självförsvar?
Finns det konkreta förslag i grupperna på vad man kan göra, och/eller erfarenheter av saker ni har gjort som fungerat bra?
Trots att vi bara hade en timme att tillgå kändes det som att många tyckte att det var en givande diskussion. Själv tyckte jag att det var roligt att se människor med så helt olika åldrar, organisationstillhörighet och vänsterpolitisk bakgrund prata om dessa frågor tillsammans. Av någon obegriplig anledning är det ovanligt, men jag hoppas att vi i framtiden får se både mer av ifrågasättande och nytänkande på alla håll i den antifascistiska frågan, och mer forum för debatt kring den (riktig debatt då i motsats till tjafs).

Efter workshopen såg jag ett föredrag om Stadsdelsmotstånd i Malmö under 2000-talet. En kvinna från en Stadsdelsgrupp, en gång i tiden född ur Autonomt Motstånd, berättade om hur man hade arbetat med frågor som gentrifiering, sopor och nedläggningar av daghem på Möllevången under 2000-talet. Ett arbete som fötts ur insikten att det är i vardagen vi verkligen kan förändra. Gruppen ville driva en social och offensiv socialistisk praktik som alla känner sig välkomna i, även äldre och de som bildat familjer och fått barn. Föreläsaren tog upp erfarenheter som att arbeta i motvind och till slut förlora mot den stora sociala processen gentrifiering, men samtidigt väcka medvetenhet om skeendet och hur pengar omfördelas från underhåll i områden där fattigare människor bor till byggandet av lyxområden som Västra Hamnen. Hon berättade om hur man vunnit i andra mer konkreta frågor. Till exempel fått tillbaka en sopåtervinning som tagits bort, trots att de boende ju betalar dyrare priser för mat för att bekosta ÅV. Det gjordes helt enkelt genom att sätta upp skyltar som om den fortfarande var där och att innevånarna kollektivt fortsatte använda platsen som ÅV, tills det blev ohållbart att ignorera det. Och många liknande exempel. Hon talade också om begränsningen, hur Möllan mer och mer blivit ett område för medelklassmänniskor, ofta med vänsteråsikter, som hade vana och självförtroende att kunna kräva sin rätt. Då var det lätt att mobilisera mot nedläggningen av ett lokalt dagis och stoppa den. Men när ett dagis istället lades ner i ett fattigare område i staden, då protesterade inte de föräldrar som stoppat slaktandet av sitt eget. Därför har man under parollen ”alla barn är allas barn” startat projekt för att öka solidariteten och visa på att vi måste ta ett kollektivt ansvar för varandra. Slutligen visade hon på hur människor kan ha fina teorier men i sin praktiska vardag agera osolidariskt, genom att välja privata alternativ i vård och skolor till exempel lämnar vi de minst resursstarkas barn, sjuka och föräldrar åt sitt öde, istället för att gemensamt ta strid för något bättre åt alla. Föreläsaren ville också få oss att ifrågasätta många begrepp i debatten, till exempel vad vi menar med ”problemområde”. Om vi har 79 meter väg, och det bor 229 personer i hyreshus längst med denna. Eller om vi har 79 meter väg och det bor åtta personer fördelade på fyra hus längst med denna, fast den kräver exakt lika stor kostnad för VA och vägunderhåll som hyreshusvägen. Vem är det då som i praktiken tar mest resurser i anspråk?

Som sista programpunkt denna dag gick jag på ”SAC – workshop om sexuella trakasserier i skolmiljö”. Det visade sig att de två kvinnor som höll i den, Mia och Sanna, bägge sparkats ut från HOPP, det blockaden på morgonen protesterat mot. Mia sparkades på osaklig grund, Sanna hade slutat få ideella uppdrag då hon accossierats med Mia. Nu fortastte de därför på egen hand att upplysa om sexuella trakasserier. Det var inte någon traditionell föreläsning utan gruppövningar där syftet var att lära sig identifiera trakasserier och öva på att se sina egna handlingsalternativ. Hur vi kan använda olika kommunikationsstrategier med röst och kroppsspråk för att värna vår personliga integrietet och sätta gränser.

På fredagen gick jag på den allra sista programpunkten för min del: en medlem i fånghjälps/fångkampsgruppen ABC Stockholm berättade om deras arbete för vänsterradikala fångar som häktats eller fängslats för politisk verksamhet. Han uppmanade också folk från andra orter att starta upp samma verksamhet. Och gav många bra råd och tips om hur man ska tänka och vad man kan hävda för rättigheter i kontakt med väktare, polis, plitar, advokater och kriminal”vården”. Han gjorde också en ljudinspelning under genomgången, och lovade att ljudet ska läggas upp på ABC Stockholms hemsida inom kort.

Efter denna föreläsning konstaterade jag att det var den enda av de jag såg som hölls av en kille. Jag pratade också med en i samordningsgruppen för veckan, och han berättade för mig att något mer än hälften av deltagarna på APV i år var tjejer och kvinnor. Så, ni som fortfarande envisas med den märkliga vrångbilden av den radikala vänstern som grabbig, mansdominerad osv kan lägga ner nu. Verkligheten är den motsatta! Jag vill tacka alla intelligenta, engagerade och kunniga kvinnor, och den likaledes intelligente, engaerade och kunnige killen, som höll i föredragen jag såg! De var alla väldigt bra.

Sen är det tyvärr så med en vecka som denna att man ändå missar det mesta… Ett urval av föredrag/workshops jag hade velat vara med på men av en eller annan anledning inte kunde: professor Brian Palmers crash course i att undersöka makthavarna med Almedalen som studieobjekt, bloggkollegan Luftslottets föredrag om fri programvara som antikapitalistiskt redskap, Ockupantscenen om ockupationsfestivalen i Lund och den ohållbara bostadssituationen, föreläsningen om Lagena-konflikten, Registrets föredrag om hur papperslösa idag organiserar sig för att förbättra sin situation på arbetsmarknaden, Vänsterjuristernas föredragning om hur lagen diskriminerar på grund av klass, Interfems föredrag om feministisk antirasistisk mobilisering och samarbete, Nätverket mot rasism som också pratade om antirasistisk mobilisering, filmen Facking Generation och efterföljande samtal med regissören Moa Forstorp, Varken hora eller kuvads seminarium om hedersrelaterat våld, Kulturkampanjens föreläsning om behovet av frirum och situationen för husockupationer i Stockholm, Frances Tuuloskorpis Strejkskola, Planka.nus appell för en klimatsmart och rättvis transportpolitik, ABC Stockholms föredrag om fängelseliv,  bloggkollegan Kim Mullers föredrag Att kämpa för att vinna Motarbetaren. Och det är ändå bara föredrag just jag hade velat gå på.

Även om det var trevligt att vara på APV förra året, var det i år mycket mer centralt och betydligt fler besökare, vilket bidrog till en kanonbra stämning. Dessutom hade SUF sitt sommarläger samtidigt och var också inblandade i programläggningen, och det gjorde det hela ännu bättre. Tack alla i Visby, ni arrangörer som gjort ett jättearbete med roddningen, alla bekanta och vänner jag hade nöjet att träffa, alla som kom på mitt föredrag och/eller workshopen, och alla nya trevliga människor jag hade förmånen att träffa!

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk ifrågasätter dagens piratrörelse i Quote: The Profit Bay, Andrea Doria undrar apropå Israel: Apartheid, anyone?, Björnbrum uppdaterar oss på teknikfronten i Forskande robotar, Cappuccinosocialist bjuder åter igen på filmtips i  Min vän Bresson, en annan bloggare som skriver om Visby i veckan är Dom ljuger: här handlar det inte så mycket om APV utan om cirkusen runt omkring, Fragment minns Villy Kyrklund i En konstnärs död, Johan Frick beskriver en artikelförfattares känslor i Jag har satt många barn till jorden, Kaj Ranving konstaterar Fuskjakt dyrbart fiasko, även Luftslottet skriver om APV i Rapport från en motståndsoas i en politisk öken, Apropå Almedalsveckan skriver Redundans Dagens politikerförakt: Socialdemokraterna, StockholmsPunk har läst en pamflett i ett udda ämne och berättar Wångska Attentatet 100 år!, Tusen pekpinnar har en annan åsikt än Acidtrunk i Försäljningen av The Pirate Bay är positiv för fildelningen