Några kommentarer om Ekot från Amalthea:
Vilken historia är det då minnet av Amalthea utmanar idag? Ja, troligen det svenska folkhemmets – eller ”den sociala kompromissens”, som författaren Salka Sandén föredrar att kalla det i en text i den läsvärda debattantologin ”Ekot från Amalthea”. ”Det kommunistiska spöket är tillbaka”, skriver Sandén och ser hur ökade sociala klyftor och facklig radikalisering pekar framåt mot en mer konfliktfylld politisk kultur.
Dan Jönsson, Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/kultur/article408105/Ett-hal-i-historien.html
Tänkvärt inte bara i Gaza, utan även i ett Europa där kravallerna drar genom Paris, Aten, Rosengård och Riga.
Sverker Lenas, DN
Antologin Ekot från Amalthea har ambitionen att, som det heter i förordet, utifrån sprängningen av det engelska strejkbrytarfartyget för hundra år sedan resa ”fundamentala spörsmål såsom föreningsrätt, strejkrätt, makt och maktlöshet och inte minst internationell solidaritet”.Denna högtidliga programförklaring fullföljs bara delvis och kopplingarna till Amaltheadådet 1908 och dess rättsliga efterspel – förtjänstfullt redogjort för av historikerna Roger Johansson och Lars Berggren – känns ibland väl skruvade och anakronistiska.
Hans Falk, Arbetaren: http://www.arbetaren.se/articles/radar20090120
Själva händelseförloppet beskrivs förstås, främst i historikerna Lars Berggrens och Roger Johanssons kapitel, men i centrum står vad händelsen kan säga oss i 00-talet med en allt mer globaliserad arbetsmarknad, ökande strejkbryteri och ett växande papperslöst långlöneproletariat inom EU.
Stefan Bergmark, Skånska Dagbladet: http://stefanbergmark.se/index.php?option=com_content&task=view&id=353&Itemid=1
Det är inget mindre än en intellektuell succé att låta framstående debattörer relatera Amaltheadådet 1908 till läget i Sverige (och i EU) nu hundra år senare./_/Ett monument lyfts ner från piedestalen och blir ett verktyg för att förstå historien och nuet. En omrörare. Det är verkligen inte illa.
John Swedenmark, LO-tidningen: http://www.lotidningen.se/?id_site=8&id_item=21442
I dag står facken för nya utmaningar. Med globalisering, marknadsliberalism och strejkbryteri finns det många likheter mellan 1908 och 2008. Det är ämnet i boken Ekot från Amalthea.
Erik Hjärtberg, Kommunalarbeteren: http://www.ka.se/index.cfm?c=85779
Vill man vara välvillig kan man sträcka sig till att frågorna både engagerar och är värda att diskuteras.
Vill man vara ärlig kan man konstatera att ett resonemang i dessa frågor utifrån just Amaltheadådet är osmakligt. Lika osmakligt som det var av den politiska ledningen i Malmö att i somras sätta upp ett officiellt minnesmärke över terrordådet i Malmö hamn.
Och även om det i bokens förord understryks att tanken inte är att försvara våld som politisk metod, så blir det resultatet. Amalthea som utgångspunkt för diskussionen om fackets roll blir med automatik en motbjudande romantisering av ett brott.
Det går att resonera om kampen för mänskliga fri- och rättigheter, fackliga rättigheter och rösträtt utan att ta avstamp i terror.
Jonas Duveborn, Kristianstadsbladet: http://www.kristianstadsbladet.se/article/20081206/DUVEBORN/657133165/1023/OPINION
Ett par av författarna försöker skapa vad man kan kalla för positiva associationer mellan Göteborg 2001, Amalthea -08 och Ådalen -31. Det går dåligt. Men Martin Viredius och Anne-Marie Lindgren är läsvärda.
GP: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=46323
Många var de som redan då sympatiserade med Anton Nilssons attentat, även, enligt Nilsson själv i sina memoarer, den ”överdetektiv” som förhörde honom innan rättegången. Nå, sprängningen resulterade i en människas död och en diskussion i boken rör följdriktigt synen på våld som motståndsmetod.
Mats Holm, Helsingborgs Dagblad: http://hd.se/kultur/boken/2009/01/02/100-aar-av-klassernas-kamp/
Några kommentarer om Deltagänget:
Salka skriver roligt och intressant, jag – som trygg tjänsteman i offentlig sektor – får en inblick i en helt annan värld, dessutom skriver Salka i du-form, något jag aldrig har varit med om förut, men som jag gillar. Språket flyter, historierna vävs ihop, Salka är en skicklig skribent.
Johanna K, Bokhora: http://www.bokhora.se/blog/recension/2007/06/deltaganget/
Salka Sandén skildrar detta nittiotal, kulminerande med våldsamheterna och polisskotten i Göteborg 2001, med ett levande, intensivt språk, färgstarkt, dramatiskt, sensuellt. Deltagänget är något av en den utomparlamentariska vänsterns Jack, den fångar en tidsanda som är mycket otäckare än ”the swinging sixties.”
Gunder Andersson, Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article493671.ab
Den pikareskroman, som förläggaren kallar Deltagänget i baksidestexten, ser jag inte. Salka Sandén tar sig tid och utrymme för eftertänksamhet och analys, även om absurditeterna dyker upp. Hon drar sin historia i du-form – som ett samling minnen i samtal med sig själv.
Josephine Askegård, Arbetaren:http://www.arbetaren.se/articles/kultur20070530-2
Skönlitteratur har en speciell förmåga att röra läsaren fysiskt. Deltagänget trycker på knappar. Den politiska aktivismens alla känslor finns där. Vanmakt inför det gigantiska maskineriet som förtrycker en. Hatet mot utsugarna. Vreden mot orättvisorna. Kärleken till sina vänner, familjer, till dem man vill kämpa för. Glädjen i segrarna. Det är känslorna som får människan att handla. Skarpa analyser och intellektuella argument är bara verktyg i kampen, inte kraften.
Man kanske inte börjar vilja slåss och krossa fönster av att läsa boken. Men man vill ta sig ur slentrianen, räta på ryggen, organisera motstånd. Man vill inte längre backa inför en massa imaginära hinder. Vi vet ju att det i verkligheten går att förändra ett samhälle, om vi börjar.
Stina Pettersson, Flamman: http://www.flamman.se/recension.php?id=4445
Just så som Salka Sandén berättar i sin debutroman ”Deltagänget”, så förtjänar det aktivistiska nittiotalet att berättas. Ärligt, rättframt – och roligt.
Kajsa Ekis Ekman, DN: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=660962
Det är en begåvad debut. Och jag kan inte annat än gilla den, hur mycket jag än värjer mig.
Mats Kolmisoppi, Helsingborgs Dagblad: http://hd.se/kultur/boken/2007/05/24/kanonmat-aat-kapitalismen/
I boken, som är en realistisk, ironisk skröna över sammandrabbningar, ockupationer, fabriksarbete och kamratskap, berättar Sandén på ett lättsamt och drillat språk inifrån kokpunkten. Det är en aning romantiserat, men blir bättre och mer komplext efterhand.
Stefan Whilde, Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20070601/KULTUR/106010407/11
Salka Sandéns roman är ingen upprättelse. Det är en uppgörelse med ett nittiotal där nazister tillåts marschera avenyn fram, skyddade av kravallpoliser. En uppgörelse med ett samhälle som tvingar människor att sälja sin arbetskraft på den ”fria” marknaden. Men kanske framförallt är Deltagänget en karaktärs uppgörelse med sig själv, med sin kamp, sitt hopp och sin rädsla.
Anna Nyberg, Nittonde stolen: http://www.nittondestolen.se/2007/09/lite-mer-n-gatsten.html
Här skildras utvecklingen från 90-talets husockupationer till de senaste årens globaliseringsprotester och så kallade gatufester. Här visas också den anarkistiska och autonoma subkulturens paranoia, våldsbenägenhet och kompromisslöshet.
Sandén belyser ärligt tron på våldet som nödvändig del av vänsterrörelsens kamp – utan att ångra den egna insatsen, som inkluderat både järnrör och gatsten. Beskrivningarna av de omfattande förberedelser som krävs inför varje aktion ger insikt. Våldet uppstår inte spontant.
Per Gudmundsson, SvD: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_234047.svd?blog
Sandéns berättelse är fantastisk för att den nyanserar den bild som alltid kablas ut i medierna av autonoma, särskilt organiserade antifascister. Att de skulle vara iskalla, maskerade våldspsykopater som föraktar svaghet och egentligen är något slags fotbollshuliganer med en slöja av politisk retorik. Kort sagt: en spegelbild av nazisterna ungefär.I ”Deltagänget” möter vi något som är ljusår närmare verkligheten; en rörelse av helt vanliga människor, som är modiga ibland, rädda ibland, känner skräck, gråter och samtidigt orkar kämpa vidare tack vare den inre samhörigheten, solidariteten från och lojaliteten med kamraterna.
Mats Runvall, Yelah: http://www.yelah.net/articles/recension20070517
Salka har skrivit en bok som är bra både litterärt och politiskt. Hennes berättelse om den utomparlamentariska kampen under en 10-årsperiod i Sverige är fullständigt äkta och mycket personlig.
Det är en aktivism som svider i skinnet, känns i magen och värmer i hjärtat.
India Däck bokkafé
Sandéns självbiografiska roman är suveränt genomförd, skriven i andra person. När detta ovanliga berättargrepp väl satt sig blir effekten en suggestiv och uppfordrande ton där texten hela tiden har läsaren i fokus, i ett järngrepp, paradoxalt nog samma ”du” genom vilket berättaren talar till sig själv från en punkt strax utanför handlingen. Prosan är krasst konstaterande och ber inte om ursäkt eller väntar in läsaren, det här är en redogörelse som inte söker dialog. Samtidigt genomsyras hela texten av en luttrad, svart humor som samtidigt är självrannsakande och ett långfinger åt den del av allmänheten och mainstreammedia som vill förminska denna vänster med förenklande beskrivningar som ”stenkastarvänstern”, våldsromantiska huliganer med politisk täckmantel./_/Deltagänget är spännande på ett sätt som många svenska ”spänningsromaner” inte kommer i närheten av.
Christian Eklund, dagensbok.com: http://dagensbok.com/index.asp?id=3034
Sandén inbjuder läsarna till en öppna dörrars-dag och presenterar rörelsen så som hon som f.d. aktivist ser den. Det är ändå fel att se boken som en krönika, eller rörelsehistorik. Deltagänget är ett skönlitterärt verk och ett välkonstruerat romanbygge, där huvudlinjen bryts av detaljer som ifrågasätter den enklaste läsarten.
Tom Karlsson, NyTid: http://www.nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-5615.html
Mellan romanens rader tycks en obesvarad fråga vänta på att bli läst. Om det finns en sandstrand gömd under gatstenen, måste vi inte då vara beredda att riva upp gatorna för att nå dit?
Ivar Andersen, Stockholms Fria Tidning: http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19513
Salka Sandén har skrivit romanen Deltagänget som beskriver en ung flickas politiska uppvaknande och konkreta deltagande i kampen mot den i Sverige framväxande nazismen. För denna skildring av den antinazistiska kampen på gatunivå tilldelas Salka Sandén 50.000:-.
Stipendienämnden, Artister mot nazister
Att Deltagänget är en tillräckligt bra skildring för att ligga till grund för analys är ett gott betyg i sig – det är verkligen en god berättelse om förhållandena och drivkrafterna i 90-talsvänsterns kärnmiljö.
Daniel Brandell, Internationalen: http://www.internationalen.se/content.php?review.899
Deltagänget är inte en bok som ber om förlåtelse för vad som hände och vad ‘rörelsen’ gjorde, det handlar mer om att lyfta fram de som aldrig kommer till tals annars annat än när det handlar om våldsamheter. Skildringen av den frustration och det engagemang som verkade finnas hos varenda en i rörelsen är gripande, det är i slutet av boken verkligen dina vänner det har handlat om, och det gör också att man undrar vad det var som egentligen hände. Vad drev så många unga till sådan känsla av utanförskap att våldet mot apparaten blev det självklara valet? Det presenteras inga svar, det är inte någonstans bokens syfte, boken resonerar och berättar men övertalar och ursäktar inte, det är till slut upp till dig att avgöra vad du vill göra med din frustration.
Fredric Bauer, Bränt järn: http://brantjarn.se/?p=21
Serietecknaren Nickan Jonasson kommenterar genom att återberätta ett minne boken väckt på:
http://nickanjonasson.blogspot.com/2007/07/deltagnget.html
Deltagänget är en ytterst instruktiv skildring av psykologin hos en självtillräcklig ultravänstersekt som konsekvent ersätter massans kamp med sin egen. Den upphaussade självglorifieringen, paranoian, verklighetsflykten – allt finns med. Deltagänget ger en bra bild av självtillräckligheten som råder i den anarkiserande subkulturen./_/Historiskt uppstod trotskismen som en fortsättning på marxismen och leninismen i kamp mot stalinismens byråkratism, chauvinism och i slutändan deras proimperialistiska reformism. Det här lyckas Sandén inte säga någonting om.
Carlos Montero, Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 251: http://www.arbetarmakt.com/nyhetsbrev/nr251.php
Utan att förlora respekt för de sina, skildrar Sandén den svartklädda miljön inifrån med klarsyn. Sitt absoluta gehör för detaljer och sinnesstämningar, språk och atmosfärer delar hon med Åsa Linderborg, en författare hon har mer gemensamt med än man kan tro om man bara på ytan jämför deras mycket olika romaner. Båda författarna har förmågan att övertyga mig som läsare att jag är där, just då, precis i det ögonblicket de skriver om. De bär båda två också på ett särskilt litterärt mod, en gränslöshet i hur de visar upp varje situations motstridiga känslor, hur de visar upp sina och andras tillkortakommanden. Det är en brutal ärlighet som inte tyngs av vilja att chockera, kokettera eller på andra sätt agera spekulativt./_/Det är alltså inte konstigt att Deltagänget lyckas vara det som arbetarlitteraturens teoretiker, alltsedan Ivar Los misslyckande med romanen Traktorn, drömt om. En kollektivroman/-/Här är Salka Sandéns vidunderliga debutroman ett tungt dokument inifrån. En milstolpe, som det skulle heta om det handlade om ett album av en manlig musikartist.
Jesper Weithz, Flamman: http://www.flamman.se/inrikes.php?id=4952
Det var länge sen en så politisk, frank och rasande bok som Salka Sandéns Deltagänget låg på de svenska bokhandelsdiskarna. En roman som vill något och kan något. Tveklöst och utan omsvep stöper innehållet formen – dokumentärt, nära inpå livet och samtiden. Deltagänget borde bli månadens bok i någon bokklubb, eller säljas i ett Håkan Nesseromslag, så att fler än bokförlaget Vertigos vanliga kundkrets fick en inblick i tankarna och känslorna hos de unga människor som brukar buntas ihop som anarkistslödder.
Kristina Lundblad, GP
Sandén kan skriva, inget snack om den saken. Boken är skriven i andra person, något som få författare ror i land med utan att resultatet blir en tjatig brevroman. Per Hagman är en av få svenskar som har lyckats med att skriva i andra person och nu även Sandén.
Cyril Hellman, Rocky
Naivt, för att inte säga barnsligt skriven, som om revolutionsromantik var en alldeles ny uppfinning.
Måns Ivarsson, Expressen
Hårdare än hårdast. Salka Sandén är författaren som skrivit den oktantunga Deltagänget, en av årets mest intressanta romaner.
Arbetaren, ur vinjett till intervju av Gustaf Andersson
Det är illa nog att extremisterna i Afa förblindas av ”kampen mot fascismen.” Medier och bokförlag borde akta sig för att sprida bilden av Afa som en härlig samling samhällsengagerade aktivister.
Karin Rebas, DN
Deltagänget är för mig inte bara en intressant tidsskildring utan också en inspirerande berättelse om seger och nederlag, kärlek och hat.
Alex, Direkt Aktion
Efter att ha läst den här boken kan det inte ens för den som vill finnas några romantiserade bilder av livert som autonom att tillgripa; allt och alla har försvunnit i ett töcken av rädsla, massarresteringar och konfrontationer med nassar och snutar. Den tillvaro som beskrivs är allt annat än den genomsnittliga medborgarens.
Roberth Ericsson, Delta
Det är inte helt långsökt att dra paralleller till Per Anders Fogelström eller Kenneth Ahl. Även om du som jag är tveksam till att hissa den röda fanan, utan bara nöjer dig med att hata kapitalism, nazism, rasism och komersialism och deras ”mänskliga” representnter, så kan jag rekomendera Deltagänget. Jag är svag för revolutionsromantik och ännu svagare för vänskapshistorier. Det vet jag att många är med mig, så det vore jävligt orättvist om inte Deltagänget blir en framtida kultroman. Det förtjänar den.
Skräckförfattaren C-J Håkansson på sin blogg: http://cjhakansson.blogg.se/1179576549_gnget_och_jag.html
Själv läste jag Deltagänget med stor fascination. För mer än någon annan bok jag läst handlar den om mig. Visst har andra redan skildrat oss på 70-talet födda, som gick i skola på 80-talet och blev vuxna på 90-talet/_/Deltagänget är boken för dem som ens vill börja försöka förstå mig. För Salka Sandén lyckas med något mer, hon sätter konkreta ord på känslor och åsikter som också jag delar, men kanske aldrig riktigt förmått uttrycka.
Solveig Arle, NyTid
För stranden, parken, uteserveringen eller andra offentliga platser där man kanske inte vill gråta.
Författaren Martina Lowden rekomenderar läsning i Digfi:
http://www.digfi.com/default.aspx?id=11934
Salka Sandén skriver i förordet att vi får använda historien om Deltagänget som vi har lust, men att hennes egen främsta ambition var att berätta en bra skröna. Det har hon lyckats utmärkt med, men en annan behållning av boken är att det är ett mycket intressant tidsdokument om nittiotalet. Dels för att se hur vänsterrörelsen och hela samhället utvecklades under det förra decenniet. Men också för att flera av händelserna som beskrivs i Deltagänget blev mycket uppmärksammade i media, och det är fascinerande att läsa en betraktelse inifrån stridens hetta. Ett annat användningsområde är att den kan vara tänkvärd för alla de som funderar över vad fan vi ska göra åt att Nationalsocialistisk Front håller regelbundna möten på Stora torget i Linköping.
Olof Berg, to live outside the law you must be honest:
http://olofberg.blogg.se/2008/august/tankvard-bok-om-afa-och-nittiotalets-vanster.html#comment
En intervju med mig i P3: http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=638841
Hennes antifascistiska story Deltagänget från förra året var befriande klar i sitt icke-psykologiserande, våldsamma klasshat.
Nina Lekander, Expressen, i en recension av Hassan Loo Sattarvandis Still:
http://www.expressen.se/kultur/1.999022/hassan-loo-sattarvandi-still
