MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

Ett svar to “MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG”

  1. Daniel november 1, 2010 at 11:27 f m #

    Vänsterläsning av Thatcher. underbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: