UTOPISK UTFLYKT

7 Nov

En av kamraterna på Konfliktportalen, Jordränta, har i veckan utmanat mig att beskriva min vision av det klasslösa samhället. Kolla in hans utmaningsmanifest här. Notera gärna också att han har samma snygga bloggdesign som jag, fast den lite mörkare svart-gråa varianten som jag körde förra året :).

Jag tycker att denna utmaning är både svår och väldigt spännande. Min ideologiska bakgrund har jag i den autonoma marxistiska teorin. Nittiotalets autonoma hade många svagheter och en av dem var det utbredda ointresset för teori. Själv sökte jag mig dock till de grupperingar som var intresserade av klassanalys och teori och min organisatoriska bakgrund kanske ger en del ledtrådar till vad som format mitt politiska tänkande: Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Folkmakt, Stockholms Autonoma Marxister, Kvinnopolitiskt forum. Och nu på gamla dagar har jag gjort ett försiktigt närmande till Förbundet allt åt alla.

Skolad i den autonoma marxistiska riktningen har jag alltid varit mycket försiktig med det utopiska tänkandet, jag är mer van att försöka analysera var vi befinner oss, hur vi hamnat här samt hur vi kan försöka använda oss av de reellt existerande materiella förhållandena till vår fördel. Den ideala framtiden har alltid legat en bit bortom blickfånget på gott och ont.

Det goda med det är att alla försök att formulera en ideal framtid så lätt leder till blindhet för andra möjliga öppningar, gör det svårt att se att nya utvecklingar som inte ligger i linje med idealen mycket väl kan vara the real thing. Å andra sidan är något av det mest frustrerande med nutiden avsaknaden av visioner. Både reformistiska och revolutionerande.

Istället känns det som att vi frossar i undergångsscenarion, ett frosseri som gränsar till längtan efter en rejäl katastrof. Islamistisk terrorism, Illuminatis onda planer, Den Oundvikliga klimatkatastrofen, Fågelinfluensan, Svininfluensan, att Mayakalendern inte är daterad i all oändlighet utan tar slut 2012, ja man kan räkna upp hur många undergångsscenarier som helst, men mycket lite av framåtsyftande visioner.  90-talet bjöd på postmodernism, värderelativism och dekonstruktion. 00-talet på religiös fundamentalism, nykonservatism, radikalkonservatism (vilket bara är en fasadrenovering av de värderingar som ryms under beteckningen fascism) och moralism. Den moderna radikala visionen med framtiden i fokus verkar långt borta.

Därför känns det roligt och utmanande att lämna den materiella analysens begränsningar och våga sig på lite utopiskt drömmande. För det är ändå så att om vi inte ser en annan framtid framför oss så kommer vi aldrig att nå den heller. Är alla våra mentala bilder de av katastrof och undergång så är det det vi kommer att få i slutändan också.

Jordränta beskriver en vision av ett helautomatiskt samhälle, där mycket av produktionen styrs av robotar. Jag sympatiserar med denna strävan och tror absolut att modern teknik måste vara basen för ett framtida samhälle som är miljövänligt och samtidigt besparar oss onödigt arbete.

Däremot tror jag inte på en totalt arbetsfri framtid. Idag skyr vi arbetet som pesten, eftersom arbetet i kapitalismen är mördande fysiskt och mentalt, det är dödat arbete och arbetet har en sidoprodukt vid sidan av materiella produkter, det producerar individuell och samhällelig alienation. Men jag anser i likhet med Marx att det alienerade arbetet under kapitalismen är ett inverterat arbete, motsatsen till vad det skulle kunna vara. Människans natur är att vara aktiv, social, verksam och kreativ. I ett framtida samhälle ser jag ett arbete återerövrat från alienationen. Hur då? Jo genom att vi styr det, inte det oss.

Givetvis kommer arbetstiden vara mycket kortare än idag, både på grund av en hög teknisk nivå och på grund av att vi rationaliserat bort en massa onödigt arbete som hör till den kapitalistiska tiden. Men alla medborgare i det klasslösa samhället som inte är sjuka, för handikappade, för unga eller gamla, förväntas ta sin aktiva del av det arbete som faktiskt behövs och som skapar värde och utvecklar samhället.

Den lagstadgade arbetstiden är lika för alla yrken och min gissning är att den kommer att landa på mellan tre och fyra timmar per dag. Lönen är lagstadgad och lika för alla. Hur den individuella lönen kommer att tas ut vet jag inte i detalj. Om det blir något symboliskt medel som liknar pengar, eller genom möjliga val av olika produkter som då i sig inte kostar något. Men bara en del av värdet som produceras kan förstås gå till löner. En annan del avsätts till skötsel och investering i arbetsplatser och ytterligare en annan del till det gemensamma, som skolor, sjukvård, transport och liknande.

Begreppet ägande är avskaffat. En viss lagstiftning, om än betydligt bantad, behövs också i det framtida samhället, och en av de viktigaste grundlagarna är förbudet att göra profit på andra personers arbete. Begreppet ägande används inte alls utan har bytts ut mot förvaltande. De arbetande förvaltar tillsammans sin arbetsplats, de boende sitt område och så vidare.

Vissa beslut som rör infrastruktur och liknande måste tas på en lite mindre lokal nivå. Då kan det hända att ett område eller en arbetsplats väljer ett ombud. Här gäller Pariskommunens principer. Ombud är direkt ansvariga inför dem som valt dem, har samma lön som alla andra och deras förtroende kan dras tillbaka omedelbart om de missbrukar det. Hur denna samhällsdebatt och beslutsfattande kommer att skötas i praktiken får framtiden utvisa, förmodligen kommer det att gå ganska smidigt med hjälp av en fri och snabb modern kommunikationsteknik.

Det som gör framtidens arbete så annorlunda från dagens är just självförvaltningen. Då kommer arbetarna själva att stå för besluten när det gäller vad som ska produceras och inte, arbetsmiljö och tillvägagångssätt. Säkert kommer det att se väldigt olika ut på olika arbetsplatser. Rotation mellan olika arbetsuppgifter kommer nog att vara regeln. Många kommer säkert att ta beslut på demokratiskt möjligaste vis, genom stormöten till exempel. Men vill man jobba på något annat sätt, till exempel utse en teamledare eller chef, så finns inget som hindrar, men en sådan chef har inte möjlighet att få ut mer lön än någon annan. Det handlar då bara om ett fritt val av arbetsfördelning.

När det gäller den lagstadgade arbetstiden är det också arbetslagen själva som beslutar hur den fördelas. De flesta kommer säkert att tycka att en fyratimmarsdag är lagom. Men inom vissa arbetsområden, viss typ av vård till exempel, kanske det visar sig opraktiskt och man fördelar det annorlunda.

Så tänker jag mig att det blir i bland annat designkollektiven. Dessa kollektiv kan erbjuda tjänster åt varuproducerande arbetsplatser där man vill ha mer än egen input till ny design, och även ta fram konst till nya områden och så vidare. Då kan man förutse att en del som jobbar i de kollektiven vill ha mycket tid åt personliga konstnärliga projekt. Kanske har man därför betydligt längre arbetsdagar där, vilket man kan kompensera med längre ledighetsperioder då man ostört kan ägna sig åt egen konst, romanskrivande eller liknande.

För visst ska vi ha design, flera vackra alternativ att välja på när det gäller till exempel kläder, och vackra och konstnärliga miljöer även i framtiden. Precis som Jordränta så tror jag att den utökade fritiden i framtiden i kombination med ny teknik och samhällets sociala karaktär kommer att leda till en blomstrande kultur, där mycket är fritt och där många fler både utövar och skapar kultur. Förhoppningsvis alla människor på ett eller annat sätt. Men att det finns även finns en viss professionell verksamhet inom försköningen av det allmänna är ju bara en bonus för alla.

Visst kommer det att finnas arbetsfördelning också i det framtida samhället och alla de yrken som idag är medelklassyrken kommer inte att försvinna. Många kommer förvisso det, yrken som har att göra med reklam, övervakning, administration av arbetarnas liv, förmän och så vidare. Men det kommer fortfarande att finnas till exempel lärare, sjukvårdspersonal, designers och mycket annat. Skillnaden blir att de inte kan tillåtas privilegier i form av högre lön eller egna områden att isolera sig i. De kommer snarare att vara en del av och samarbeta med lokalsamhället på ett sätt som idag är okänt.

Alla kommer att ha rätt att utbilda sig till dessa specialyrken om de så önskar, och först har deltagit i annat arbete i fem år. Att de inte får någon högre lön kompenseras mer än väl av de intressanta arbetsuppgifterna och att utbildningen bekostas av samhället. Motprestationen till den gratis utbildningen är att man förbinder sig att också arbeta i det valda yrket ett visst föreskrivet antal år (eller hur länge man vill därefter förstås).

Många kurser på högskolenivå ges också för allmänheten utan koppling till några förpliktelser eller kostnad. Bara för att det är poängen med den utökade fritiden, att vi ska kunna använda den till det som gör oss mänskliga: att utvecklas, forska, lära nytt, uttrycka oss kulturellt, umgås och ha tid att älska varandra (och för er som gillar det självklart utöva idrott och sport).

Jag tror att dessa principer för yrkesutbildningen leder till att de som i framtiden blir till exempel läkare blir det i första hand av genuint intresse för yrket och för att de har fallenhet för att arbeta med människor. Motiv som sökande efter status, pengar, en fin familjs krav och så vidare bortfaller.

Någon ägandeklass kan naturligtvis inte finnas i ett samhälle där ägande inte existerar (om man inte räknar ungens cykel eller liknande). Alla som tillhört denna klass får möjlighet att integrera sig i det nya samhället genom att på samma villkor som alla andra delta i produktionen. Vill man inte det kan man försöka klara sig som individ i skogen utan stöd från samhället, men det är nog inget särskilt attraktivt alternativ. Eftersom målet är att klassamhället så fort som möjligt ska förvandlas till en historisk kuriositet i stil med de medeltida häxbränningarna så förföljs givetvis inte barn till före detta kapitalister med att nekas möjlighet till utbildning eller liknande. Den typen av långsinthet kommer bara att bevara klasstänkandet in i ett system där det inte längre ska ha någon plats.

Det klasslösa samhället kommer att vara mycket annorlunda än det vi har idag. En förutsättning för det kommer att vara att revolutionen ägt rum internationellt. Vi kommer därför inte längre att ha några nationalstater, däremot starka lokalsamhällen. Resandet och migrationen kommer att vara fritt. Det står alla fritt att söka jobb var det vill, sen är det arbetskollektiven som avgör vem de vill ta in som ny arbetskamrat.

Och migrationen kommer naturligtvis se mycket annorlunda ut jämfört med idag när alla delar av världen har samma ekonomiska och sociala struktur med basen i självständig produktion och självförvaltning. Fattigdom och krig kommer inte längre att pressa fram migration utan resor och byten av bostadsort kommer att motiveras av kärlek och nyfikenhet.

Antagligen kommer kulturen på många sätt bli mer global, då samma värderingar enar världen. Säkert kommer vi nordbor fortfarande att resa blomsmyckade pålar att äta sill kring mitt på sommaren, och vid medelhavet kommer man fortfarande att ta siesta de heta middagstimmarna, kanske i högre utsträckning eftersom man då kommer ha mer tid för det. Men mycket annat som idag kommer undan som kultur kommer inte längre att finna något utrymme i det i sanning moderna samhället. Jag tänker till exempel på patriarkala sedvänjor som brudpris, eller religiösa idéer om att kvinnor inte ska arbeta. Det klasslösa samhällets frihet, överflöd av fritid, gratis kollektivtrafik, utbildning, sjukvård och så vidare bygger på att varje medborgare också efter förmåga deltar i det arbete som gör det möjligt. Man kommer inte att kunna skylla på sitt kön eller en gud för att undvika det.

Naturligtvis kommer inte det klasslösa samhället att lösa alla problem. Säkert kommer det att finnas saker som psykisk sjukdom, missbruk, våldsbrott och liknande också där. Familjeformerna kommer att variera, men de som är singlar eller kärnfamiljer kommer ändå inte att vara så isolerade som idag, utan naturligt ingå i flera gemenskaper utanför familjen. När problem uppkommer blir det en uppgift för samhället att gripa in på ett så bra sätt som möjligt, med vård eller stöd.

Jag utesluter inte att det kan uppkomma situationer då även framtidens medborgare för en tid måste tvångsomhändertas, för att skydda tredje part, som en hotad partner till exempel. Men det kommer inte att finnas underlag för en regelrätt fängelseverksamhet, utan man kommer att nödgas finna mer sociala och verksamma lösningar på problemen. Egendomsbrott kommer nästan helt att försvinna, om ägande inte är begrepp och ingen tjänar mer än någon annan, så försvinner motiven och drivkrafterna för dessa brott.

Ja detta var en kort skiss av hur jag tänker mig ett klasslöst samhälle. Väldigt skissartad det medges, men det har sina orsaker. Det ena är hänsyn till en bloggläsares tålamod och ork. Det andra är att att vi inte kan detaljstyra framtiden, mycket kommer att vara upp till de som i praktiken bygger det nya samhället, deras förutsättningar, önskningar och behov.

Jag nöjer mig med att konstatera att den som önskar sig denna, eller liknande, framtid måste undvika en massa fällor i samtiden. Konspirationsteorierna och deras tendens att ta blicken från de verkliga problemen och peka på reaktionära lösningar. Den postmoderna normlösheten med dess bastard värderelativismen som dödar den moderna gnistan genom att spränga alla kompasser. Pessimismen och tendensen att ge upp innan vi försökt. Modlösheten, framtidslösheten och den förödande auktoritetstron.

Ägarklassen finns av en anledning, för att vi låter den finnas. Den dag vi underkänner de tomma värden som idag driver runt ett rostigt system fullt av desperation, fattigdom, orättvisa, krig, rofferi och våld, så kommer det att kollapsa på precis samma sätt som ett troll som spricker i solen. Men det kräver att vi var och en blir de övermänniskor vi kan vara och vågar lita till vår kollektiva styrka och vår förmåga att axla våra egna liv.

Hoppas på många synpunkter i kommentarsfältet, både med kritik av min vision och egna visioner om detalj eller helhet. Jag ska också skicka vidare debattfacklan jag mottog av Jordränta till några andra bloggar jag läser. Så varsågoda, en utmaning till er: Kim Muller, Kvinnopolitiskt forum, Guldfiske, Autonoma kärnan, Kvinnor, StockholmsPunk, Andrea Doria, Skumrask och Arbetarperspektiv. Uppdraget är alltså att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag skickar med Jordräntas önskelista också: ”Ämnen/Områden jag gärna ser beskrivna av mina kamrater är: Energi, semester, kultur, demokrati, handel, barnuppfostran, utbildning och arbetsliv.”

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria berättar om en rolig aktion i Stocksund i Ett brev betyder så mycket… , Kim Muller berättar att Influensavården i Skåne hotas av personalflykt, StockholmsPunk kollar in Punkens årsringar på fejsbok, Vida Latina Minns Björn Söderberg från en latinamerikansk horisont

Övriga tips: Istället för arbets- och socialpolitik utsätts arbetslösa för bizzara terapiformer hos s.k. ”jobbcoacher” läs om det här, Botkyrkabibliotekens blogg tipsar om Ken Loach och de papperslösa, Skumrask har läst årets bok Blood’s a Rover, Alamut tipsar om en intressant musikdokumentär och berättar om När synten blev stor

6 svar to “UTOPISK UTFLYKT”

  1. En Röd Fisk november 8, 2009 at 2:09 f m #

    Vackert sagt men vissa saker skulle jag bara vilja veta
    hur ser du på ägandet då du säger

    ”någon ägandeklass kan naturligtvis inte finnas i ett samhälle där ägande inte existerar (om man inte räknar ungens cykel eller liknande)”

    hur funkar det? om allt ägande avskaffas kommer cykeln att tillhöra allmänheten och vem som helst kommer kunna göra anspråk på den samma sak med alla grejer i samhället.. Jag har själv funderat en del kring detta men aldrig kommit fram till ett konkret svar..

    M.v.h Röda Fisken

  2. salkavalka november 8, 2009 at 11:44 f m #

    Hej röda fisk!

    Det är en intressant invändning du har. När jag i min vision säger att ”vi avskaffat begreppet ägande” så är det en sanning med modifikation. Jag tror att även i det klasslösa samhället kommer vi att tycka saker som att ”den här fina tröjan är min”. Det jag tänker mig inte ska kunna vara egendom är mark, naturtillgångar, produktionsmedel (arbetsplatser, fabriker, maskiner) och infrastruktur. Det är allas och därför kan det inte ägas men måste förvaltas av oss som använder det. Men jag tänker mig ändå att vissa saker som kommer ut av produktionen, som kläder, möbler, mat, en hemdator, leksaker eller som i exemplet en barncykel, kommer att delas ut till enskilda i ett personligt lönesystem. Möjligheten för mig att välja en gul klänning och min granne att föredra en röd med prickar utgör i mina ögon ingen orättvisa, och det finns ingen anledning att ta bort. Sen kan man givetvis diskutera i detalj hur mycket som ska vara privat och inte. Har vi fina och välförsedda förråd med cyklar för stora och små som det enkelt går att boka i varje kvarter, ja då har vi kanske inget större behov av att äga dem privat. Men hur sådana saker arrangeras i detalj blir upp till de framtida medborgarna själva. Visst kan man invända, och ha rätt i, att privategendom även när det gäller mindre saker kan ge upphov till en viss handel. Men det tror jag ärligt talat inte behöver vara något större problem. Så länge alla är försedda med vad de behöver, kan resa gratis med kollektiva färdmedel och så vidare så kommer aldrig en svart marknad att ta över. Det blir väl mer som idag, lite byten eller seconhandköp för skojs skull. Det som jag anser ska vara absolut förbjudet är inte handel som sådan utan handel med arbetskraft, d.v.s. kapitalistiska produktionsformer. Att leva på någon annans arbete ska varken vara tillåtet eller möjligt.

  3. salkavalka november 8, 2009 at 12:46 e m #

    Min sambo föreslog när han läste detta att man kan göra det lite tydligare med en begreppsskilnad mellan egendom och personliga tillhörigheter.

  4. Alex november 9, 2009 at 6:22 e m #

    Vad glad jag är över den här utmaningen, vänstern behöver verkligen visionerna. Nu kanske mer än någonsin.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Framtidsplaner « Andrea Doria - november 7, 2009

    [...] Hoppa till kommentarer Salka har utmanat mig på utopi. Det vill säga på att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag kan ju erkänna att det [...]

  2. En utopi | eval.nu blog - november 17, 2009

    [...] tänker mig ett samhälle där produktionsmedel ägs kollektivt, mycket som Salka (vars text jag bara har skummat, ska jag erkänna). Jag tänker mig också, precis som Jordränta, [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: